Jag skulle inte vara forskare utan er

2017-05-23

Som liten trodde jag att forskning är den ensammes upptäcktsresa ut i det okända. Nu värdesätter jag att det är en expedition med stor besättning. Författarlistan på vetenskapliga artiklar är bara en del av sanningen. Långt fler är alla ni som på ett eller annat sätt för expeditionen framåt utan vare sig karriärstege eller plats i ljuset.

The_Weddell_Sea_Party

Ernest Shackleton med besättning på skeppet Endurance under transantarktiska expeditionen 1914–1917. Foto: Frank Hurley.

Utan er som till exempel är administratörer, informatörer och vaktmästare skulle vi inte nå de okända marker som föder forskare. Föreställ er oss som sjömän, navigatörer, officerare och forskare på ett skepp mot Sydpolen och det blir uppenbart att vi alla är beroende av varandra.

Otaliga är de utmaningar som dykt upp som isberg vid horisonten, men där ni hittat kreativa lösningar för att segla förbi dem. Och ju tätare drivisen har legat, desto hårdare har ni arbetat. Ofta har den enda belöningen varit en klapp på axeln av den egna inre drivkraften att hjälpa andra att förverkliga sina forskardrömmar.

I likhet med hur Ernest Shackleton lät sina besättningsmän ta varandras arbetsuppgifter, tror jag att det skulle vara givande om vi då och då arbetade sida vid sida med varandras arbeten. Inte bara skulle alla få känna större uppskattning för sin kompetens, det skulle också leda till effektivare samverkan vid tillfällen när det krävs som mest.

Visserligen är forskare mångsysslare, men det skulle inte finnas mycket tid för forskning om forskaren också var administratör, informatör och vaktmästare. Utan er förvandlas universitet till spökskepp. Jag skulle inte vara forskare utan er. Tack Ann-Charlott, Eva-Maria, Jörgen, Katarina och Co.