Oroa dig inte, ingen har rätt bakgrund för det här från början

2014-09-24

När jag och mina kollegor diskuterar med neuroforskare om vad de och fältet behöver slutar det ofta med att vi pratar om utbildning – främst av mastersstudenter och doktorander, men även av postdocs och mer seniora forskare som byter eller utökar sitt fält. Särskilt pressande verkar behovet vara för de som använder metoder som ger mycket data, eller som kräver rejäla kunskaper i både labbjobb och analys eller programmering – något som gäller allt fler. Neuroforskningen har utvecklats oerhört snabbt det senaste decenniet, med resulterande explosioner av metoder, stora datamängder och nya verktyg – och även eftersläp i utbildningsinnehåll. De lokala utbildningarnas innehåll ger ofta bara delar av den bakgrund som krävs, sedan får man lappa efter bästa förmåga med korta kurser, ofta i ett annat land, eller på egen hand försöka gissa vad man behöver veta och sedan hitta litteraturen.

Min egen doktorandutbildning i beräkningsbiologi (mer känt under det engelska namnet computational neuroscience) var precis ett sådant ihopkämpat lapptäcke av halvrelevanta universitetskurser – från både KTH, SU och KI – och djupdyk i forskningsartiklar och böcker, spetsat med ett par lätt surrealistiska veckor på kurs i sydligaste Polen, där jag framför allt lärde mig massor om metalloxidsensorer. ”Oroa dig inte”, sa min bihandledare godmodigt, ”ingen har rätt bakgrund för det här från början”. Jag hade tidvis varit beredd att ge min högra arm för ett lite mer balanserat och genomtänkt kurspaket, och jag kommer fortfarande ofta i kontakt med studenter som sitter fast i samma typ av pusslande. Nu har de dock även MOOCs, gratis föreläsningsvideor på youtube, helt webbsända konferenser, hundratals diskussionsforum och möjligheten att hitta medstudenter och mentorer via sociala medier… fast att hitta dessa utspridda resurser är ofta inte lätt, om man inte redan vet var man ska leta efter dem.

För några år sedan höll min organisation, INCF, tre workshops för att få en samlad syn på neurofältets utbildningsbehov. Workshop-rapporterna finns att läsa här, men en av de viktigaste slutsatserna är kort och enkel: man behöver börja tidigt i utbildningsstegen. Redan under masterutbildningen behöver biologerna få tillgång till matte, fysik och programmering, och fysikerna och matematikerna få tillämpa sina kunskaper på biologiska system, riktiga och modellerade celler och organ. På så vis får de en bredare samling verktyg att angripa problem med, lättare att samarbeta med folk från varierande bakgrunder, flera möjliga utbildningsvägar att fortsätta på, och flera kompetenser att bära med sig ut i forskning eller arbetsliv.

För varje sådan dubbelkompetent ny forskare får samhället också en bättre chans att lösa ett av vår tids stora hälsoproblem: att från djungler av data lista ut varför hjärnan fungerar eller slutar fungera. Ingen börjar med rätt bakgrund för det, men många fler skulle kunna ta sig hela vägen dit än som får chansen idag.

Det här är min sista post för Curie. Tack till er som läst! I fortsättningen hittar ni mig på Twitter och på min egen blogg.