Utvärderingshysterin och principal-agent-problemet

2013-01-23

Jag brukar ju skriva om forskarnas, granskarnas och redaktörerernas ansvar för att forskning blir god vetenskap. Men även staten har en roll som formell uppdragsgivare för akademiskt anställda forskare. Hur ska staten bäst ta det ansvaret?

Om man ser staten som uppdragsgivare hamnar man lätt i en tankefigur som inom nationalekonomin kallas principal-agent-problemet. Uppdragsgivaren, staten, är i denna terminologi ”principal” och den önskar – för de resurser som staten satsar – så mycket och god forskning som möjligt utförd av forskarna, ”agenterna”. För att göra optimeringsproblemet enkelt ska vi nu tänka oss att det går att baka ihop forskningens kvantitet och kvalitet i ett enda mått, ”god forskning”, som staten vill maximera. Låt oss också tänka oss en teoretisk maxnivå som representerar den mesta forskning man teoretiskt sett skulle kunna få ut ur våra forskare för den givna resursen.


Diagrammet ovan visar ett vanligt sätt att se på principal-agent-problemet. Agenter, i det här fallet forskarna, antas utföra sitt uppdrag endast i den utsträckning som det lönar sig för dem att inte lägga tiden på något annat (säg, sofflocket). För att agenterna inte ska lägga sig på sofflocket måste uppdragsgivaren därför lägga ansenliga resurser på ett kontrollsystem med utvärdering, styrning och incitament. Det minskar förstås den resurs som verkligen kan läggas på den faktiska uppdragsverksamheten (forskningen), och därför hamnar resultatet långt under den teoretiska maxnivån. Men, som stapeln till vänster visar, är ju detta ändå långt bättre än alternativet att låta agenterna jobba så mycket de själva vill med den uppdragsverksamhetsinriktning de själva önskar, för då blir det förstås inte mycket gjort.

Ovanstående tankefigur är oerhört lätt att anamma för en uppdragsgivare. Det är enkelt att dra sig till minnes (eller bara föreställa sig) individer som är lata eller inkompetenta, excentriska eller allmänt misshagliga. ”Självfallet måste jag kontrollera och reglera de där typerna!”

Men denna tankefigur, hur självklar den än må te sig, är i allmänhet helt felaktig. Den bortser från människors allmänt höga grad av inre motivation. Även i tråkiga jobb kan man känna tillfredsställelse över att göra jobbet väl. Om arbetsuppgifterna dessutom upplevs som stimulerande och meningsfulla, ja då väljer många att jobba framför att ligga på sofflocket även på tider när de inte alls får betalt och när ingen annan ser att de jobbar. En brittisk undersökning fann att inre motivation är särskilt viktig som drivkraft för att jobba inom offentlig sektor, och i synnerhet inom vården och universitetssektorn.

Det finns alltså all anledning att tro att den vänstra stapeln i diagrammet ska vara kolossalt mycket högre. Om forskare lämnas oreglerade kommer de (trots förekomsten av lata, inkompetenta, excentriska och misshagliga individer) i allmänhet att jobba väldigt bra och mycket, ty forskare har i allmänhet en stark inre motivation för forskning.

 


Men se vad som hände med den högra stapeln när jag modiferade diagrammet med hänsyn till inre motivation – den sjönk! Det är den effekt som man kan förutspå från en stor mängd forskning på hur införande av regleringar och ekonomiska incitament, ”yttre motivation”, tenderar att sänka den inre motivationen så att slutresultatet faktiskt tenderar att bli lägre, se till exempel Frey (1994) Empirical evidence supports the claim that, in many cases, agents, indeed, react to an external motivation by reducing their effort to fulfill a certain duty. This points to new limits of pricing as well as regulating, even though the price mechanism does not destroy intrinsic motivation to the same extent because it is less restrictive than regulation.

Som uppdragsgivare för statlig forskning (regering, forskningsråd, rektorer och dekaner) är det därför troligt att det bästa sättet att ta ansvar för produktionen av god vetenskap är att sätta sig på sina händer och inte falla för de naturliga impulserna att införa mer reglering, utvärdering, kontroll och incitament.

Inspirationen att blogga om detta ämne idag fick jag från Kerstin Jacobssons lysande artikel i Universitetsläraren om de negativa effekterna av det brittiska utvärderingssystemet. Läs den.

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Martin Rundkvist

    Kerstin J skriver "En verklig avart är de internationella 'citeringsklubbar' där forskarlag gör upp om att citera varandra".

    Jag hade aldrig hört talas om det på forskarnivå, bara citation cartels på tidskriftsnivå, där en tidskriftsredaktion kan försöka manipulera sin citation rate genom att införa många masturbativa referenser i artiklarna man trycker.

    Men nu när jag googlar runt hittar jag inget om citation cartels på forskarnivå. Bara folk som frågar om de verkligen finns. Nån som har solidare information?

    2013.01.31