Hur kan man förbättra för unga forskare?

2015-01-26

Det är inte lätt att etablera sig inom akademin som det ser ut just nu; åren efter disputationen är snåriga och osäkra. Många begåvade forskare och lärare hankar sig fram i åratal med hjälp av osäkra och tidsbegränsade anställningar, inte sällan med flera samtidigt, för att få en möjlighet att hålla sig kvar inom akademin och få möjlighet att fortsätta forska.

Unga forskare måste framförallt få en chans att bli självständiga. Därför är det extra viktigt i början av karriären att det finns möjlighet att söka forskningsanslag så man kan etablera sina egna projekt istället för att vara beroende av mer seniora forskare och fortsätta på deras forskningslinje, till exempel som medarbetare på redan befintliga projekt. Man måste kunna få hitta sin egen väg i forskningen och göra sig oberoende av tidigare handledare eller projektledare.

Då är det av yttersta vikt att det finns projektbidrag att söka via externa aktörer, till exempel Vetenskapsrådet, som kan granska forskningen på forskningens egna villkor och i fri konkurrens på nationell nivå. Eftersom man dessutom fritt kan välja till vilket lärosäte man vill förlägga sin forskning främjar det, i förlängningen, också mobiliteten.

Ett sätt att göra karriärvägarna mer tydliga för yngre forskare är att inrätta så kallade meriteringsanställningar där det finns gott om tid att både forska och undervisa, helst i fem-sex år och med en ordentlig sakkunnigprövning efter de här åren. Inom Sveriges unga akademi har vi jobbat fram ett förslag på hur sådana meriteringsanställningar skulle kunna se ut. Om kriterierna för de sakkunnigas bedömning bara är väl definierade, tydliga och möjliga att fullgöra inom den givna tidsramen, gör det inget om målen är högt satta. Det som är väsentligt är att man som ung forskare ska veta hur man ska gå till väga och vilka mål man måste nå för att kunna få en fast anställning vid universitetet.

Slutligen skulle jag också vilja önska mig ökade basanslag eftersom det skulle kunna göra det möjligt för fler av universitetets unga lektorer och docenter att forska inom ramen för sina tjänster. Ett sätt att se till att tiden verkligen kan utnyttjas optimalt vore att införa sabbaticals, alltså återkommande forskningsterminer, då man kan hänge sig åt sin forskning på heltid. Ordnade former för forskning inom tjänsten skulle spara mycket av den tid som unga lektorer idag måste lägga på att söka externa medel, samtidigt som det också skulle medföra bättre chanser för nydisputerade utan fast anställning att få forskningsanslag.

Nyligen fick jag faktiskt en chans att argumentera för ökade basanslag och fler individuella projektbidrag på ett seminarium där vår nya minister för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, var närvarande. Man kan ju alltid hoppas att budskapet gick fram!