Det var en gång, eller till historiografins lov

2017-01-11

Under julhelgerna visades den tredje säsongen av SVT:s dramaserie Fröken Frimans krig och i samband med det även dokumentären Kvinnorna på fröken Frimans tid. Historiker som studerat just den tid och de skeenden som såväl dramaserie som dokumentär skildrar har reagerat starkt på att den forskning som gjorts – som lagt grunden till vår samtids förståelse av organiseringen för kvinnors rösträtt och av kvinnors sociala situation generellt – inte uppmärksammas i dokumentären. I debattartiklar (Kjell Östberg i Expressen) och medierade diskussioner (Gunnela Björk i Studio 1, Sveriges Radio) har synpunkter framförts som inte bara väcker frågor om hur journalister använder och redovisar forskningsresultat utan även epistemologiska frågor om historieskrivningens roll för social förändring.

I diskussionerna mellan kritiska forskare och produktionsbolaget blir det uppenbart att det inte finns en bredare förståelse för det arbete som ligger till grund för historieskrivning som vetenskaplig produkt. Här följer en listning av några arbetsuppgifter som är grundläggande: insamling av material som arkiveras (vetenskapliga texter, brev, kommersiella trycksaker, organisationsdokumentation, foton, medlemsregister etc.), uppförande av arkiv, forskarens arkivarbete för att hitta material gällande en viss sakfråga eller ett händelseförlopp som är intressant för den forskningsfråga som forskaren formulerat, analys av material genom kontextualisering, jämförande med andra källor och andra materialtyper (samtida sekundärkällor, historikers beskrivningar av händelserna etc.), applicerandet av teori som begripliggör meningsskapande processer. Allt det kollektiva arbete som tolkningskonst innebär.

Historien finns inte bara där, i arkiven, att upptäcka. Om arkivarier och historiker inte gjort jobbet och tecknat en komplex bild av organiseringen för kvinnors rösträtt hade det inte funnits en etablerad föreställning om dessa historiska förlopp i det allmänna medvetandet, och journalister hade inte haft en förståelsehorisont att ställa frågor utifrån. Just därför är det så viktigt att vi också kritiskt granskar historieskrivning som process och hur den används. Historiografi är ett eget forskningsfält som engagerat bland annat filosofer, sociologer, historiker och vetenskapsteoretiker.

Skolad i att betrakta vår förståelse av historiska skeenden som kontextuella konstruktioner och historiografi som ett metateoretiskt fält, slås jag av spänningen mellan å ena sidan begäret efter historien med versalt H – kommersialiserat i populärvetenskapliga tidskrifter om historia, i historiska dokumentärer, historiska biografier, underhållningsprogram med Historien som bakgrund – och å andra sidan det relativa ointresse för historiografi som finns i det offentliga samtalet. Hur kommer det sig att det inte finns fler populärt hållna samtal om hur dominerande historieskrivningar sätter gränser för vår förståelse av såväl det förflutna som den egna samtiden?

Forskningsprogrammet Tid, minne, representation slutredovisar sitt mångåriga arbete genom Historiens hemvist, ett verk i tre band. I förordet till band 2 resonerar redaktörerna kring begäret efter Historien men också kring de historiska vetenskapernas självreflexivitet som ett sätt att försöka uppnå en historisk distans till det förflutna. Antologin, med kapitel som ”För framtiden: Emancipatorisk forskning och glapp mellan text och tanke” (Ulla Manns) och ”Ett ansvarslöst ansvar: Om historikerns ansvar för historiska lärdomar” (Martin Wiklund), utgör en utmärkt startpunkt för ett bredare samtal om hur vi förstår oss själva genom vårt förhållningssätt till det förflutna och genom historieskrivning. ”Om historien – såväl i betydelsen av det förflutna som av kunskapen om detta förflutna – en gång kunde framstå som ett oskyldigt föremål för bildningssträvan, befinner sig världen idag på en annan punkt. Kampen om framtiden är kanske mer än någonsin också kampen om det som varit.” (Historiens hemvist II, 2016: 9).

Ett bredare samtal om historiografiska spörsmål skulle inte bara öka den allmänna insikten om att historieskrivning är en vetenskaplig produkt, utan även öka det allmänna medvetandet om historiografiska processer, vilket är nödvändigt för initierade politiska samtal.

Referens: Historiens hemvist II: Etik, politik och historikerns ansvar redaktörer Patricia Lorenzoni och Ulla Manns (Makadam, Stockholm, 2016)

3 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Sven Hellroth

    Hej,
    En kort kommentar på en spännande fråga. Jag håller med om att historiografi för en tynande tillvaro och det borde tilldelas större utrymme inom t ex historieämnena än vad det gör nu (min uppfattning). Något bra svar har jag inte på din fråga. Jag kan konstatera att historieskrivningen har börjat glida mot ett mer presentistiskt perspektiv, dvs att se historien utifrån nutida ögon och frågeställningar och glömmer/bortser från den kontext i vilken händelsen eller händelserna utspelades i. Det kan i värsta fall leda till en moraliserande historieskrivning. Presentistiska inslag fanns i TV:s dramaserie som rösträttsfrågan eller hur riksdagens två kammare presenterades. Men här får man ta hänsyn till mediedramaturgin. Historiografi behöver nog en egen programpunkt. Göran B Nilsson har skrivit rätt bra om det presentitiska problemet (se Den lycklige humanisten). .

    2017.01.12

  • Erika Alm

    Hej Sven,
    Tack för kommentaren, jag håller helt med dig om att historiografi behöver lyftas fram mer inom de historievetenskapliga ämnena, men även i akademin och i det offentliga samtalet i stort. Jag har gjort samma iakttagelse som du vad gäller det presentistiska anslaget och tycker att just det exemplet - men även det här jag precis såg rapporteras från en ny avhandling i Umeå: http://www.humfak.umu.se/om/aktuellt/nyhetsvisning//sr-storre-intresse-for-krig-och-kungar-hos-killar.cid277918# - att det finns stora, kanske strukturellt betingade skillnader i allmänhetens historiebruk - talar för att vi måste ha kritiska perspektiv på historiografi. Jag tror att vi måste se på alla de olika sätt på vilka historieskrivning brukas och kritiskt granska dem alla. Vi har ju de teoretiska verktygen! Och visst borde historiografi få en egen programpunkt, men det hade även gått att använda historiografiska reflexioner som ett sätt att lyfta dokumentärens inramning. Egentligen har jag inga större problem med dramaserien (även om den innehåller presentistiska inslag) - tror precis som du säger att dramaturgin är en faktor som inte går att bortse från (ett Brechtskt inslag av metadiskussion hade förmodligen inte fallit så väl ut) - men jag tycker att dokumentären försitter ett gyllene tillfälle att lyfta kritiska, historiografiska diskussioner.

    2017.01.12

  • Carolina S

    Jag undrar om inte produktionsbolaget har förväxlat folkbildning med lättsmält underhållning, precis som att folket inte skulle klara av att bildas genom en sedvanlig dokumentär, utan historien måste göras folklig med en känd TV-profil som visar var källorna finns.
    Såg en svenskproducerad dokumentär om katter häromkvällen (Vårt enda liv med katt), och den var minst lika professionellt uppbyggd som engelska dokumentärer, så det beror inte på okunskap hur man en god dokumentär.
    Kanske är det dags för en dokumentär om ämnet historiografi?

    2017.01.12