Vad är förtroendekapitalet värt om ingen orkar lyssna?

2015-05-05

Forskarens två huvuduppgifter är att forska och undervisa, men vi har också en tredje uppgift – att förmedla kunskaper till allmänheten. Personligen tycker jag att den tredje uppgiften är rolig och givande, vilket har resulterat i att jag bloggar och twittrar om forskning.

När man får lära sig om att kommunicera vetenskap ligger mycket fokus på hur viktigt det är att inte använda sig av krångliga facktermer. När jag gick doktorandkurs i vetenskapskommunikation fick jag bland annat lära mig att man inte får säga receptor, man ska säga mottagarmolekyl. Låter rimligt, även om jag gissar att de flesta som pallar med att läsa om nya forskningsrön kan gissa sig till att ordet ”receptor” betyder någon typ av mottagare.

Att kommunicera på ett sätt som gör att allmänheten förstår är naturligtvis viktigt när man försöker förmedla vetenskap. Men om man verkligen vill nå ut till en bredare publik måste man i dagens mediala brus kunna erbjuda mer än bara en lättförståelig text. Man måste väcka ett intresse. Detta kan man såklart göra på olika sätt. För min del har det varit min tramsighet som banat väg.

När jag började blogga hade jag svårt att nå ut till en bredare publik tills jag började skriva mer personligt och bjuda på mig själv. Jag skaffade ett twitterkonto och började varva den vetenskapliga kommunikationen med humortweets. Till sammanhanget hör att jag knappast har en sofistikerad humor utan är extremt tramsig och skojar gärna om snoppstorlekar, porr, mäns orimliga förtjusning i bacon och spolarvätska, och så vidare.

Jag inser naturligtvis att det finns de som anser att tramset får mig att framstå som oseriös och att mitt twittrande kan vara skadligt för forskarkårens förtroendekapital. Men vad är ett förtroendekapital värt om man är så tråkig att ingen orkar lyssna?

Jag är inte den enda forskare som vågar bjuda på mig själv parallellt med att kommunicera vetenskap. Professor Agnes Wold är en av Twitters starkast lysande stjärnor. Hon underhåller och folkbildar på samma gång och har på kort tid fått tusentals följare på Twitter. Och hon lyckas kanske till och med göra vissa så pass intresserade av forskning att de faktiskt orkar ta reda på vad ett krångligt ord som ”receptor” betyder.

Jag vill härmed uppmuntra andra forskare att våga bjuda mer på sig själva. För som jag nyligen skrev på Twitter ”om man vill att ens snoppskämt ska nå en bredare publik måste man faktiskt skriva något folkbildande ibland”.