Alla borde ha en Edith Södergran i sig!

2017-06-19

Jag vill avsluta min bloggserie med att skriva om lyrikglädje. Som tonåring i Norge hittade jag för länge sen en oansenlig, tunn liten bok i en bokhandel. Dess motsägelsefulla titel, Demring i oktober – ”gryning i oktober”, gjorde mig nyfiken. Men det som avgjorde att boken skulle bli min var dess hemlighetsfulla inbundenhet: boken var ouppskuren. Som en liten skatt bar jag hem diktsamlingen och letade fram en brevkniv. Papperet var mjukt, rätt tjockt och lite gulnat. Sidorna blev snyggt uppskurna, med brevkniven kunde jag åstadkomma en vackert kontrollerad rivning av bokens veckade ark. Allt eftersom kunde jag läsa dikterna som fanns gömda på boksidorna.

En av dikterna i samlingen heter ”Klovna stein” (Kluven sten): ”Livet – det er steinen glødd i sol…/og regnskyll på, til steinen brest og klovnar…/og meire sol – der aldri sol skein før”. Jag förundrade mig över att så stora erfarenheter kunde beskrivas med så enkla och vardagliga ord. De mest naturliga och återkommande av naturens företeelser blev ett drama som materialiserade existentiella erfarenheter och känslor. Genom stenens existens och vädrets återkommande och samtidigt föränderliga framfart framställde denna okände författare, Sverre Therkelsen, en känsla som jag omedelbart förstod förklarade en grundläggande mänsklig erfarenhet. En stor sorg som gör en människa så sårbar och som samtidigt gör henne mottaglig för ännu större känslor. De alldagliga ordens kombination och den enkla symboliken förmedlade en överväldigande känsla till mig som en ung människa.

Sen var det titeln; Demring i oktober. Det var ju det som fångade min uppmärksamhet först av allt. Titeln är präntad på bokens framsida tillsammans med en blyertsteckning som inte gör mycket väsen av sig. Demring, gryning, förknippade jag absolut inte med hösten utan med våren. Vad menade poeten med gryning under hösten? Mitt möte med den paradoxala titeln och de minimalistiska formuleringarna, som rymde så mycket livserfarenhet, var en av flera startpunkter för en livslång kärlekshistoria till lyriken och det koncentrerade språket.

Det finns en mycket konkret anledning till att jag låter den enkla dikten illustrera minnet av ett tidigt möte med lyrik – det finns många andra liknade minnen från olika skeden av livet. Just de dagar då jag skriver den här lilla texten är det särskilt viktigt för mig att påminna mig om just glädjen och överraskningen över vad språket kan erbjuda: jag har ännu en gång startat en lyrikkurs med den senaste kullen av ämneslärare. Det är alltid en utmaning som jag vill hitta goda sätt att hantera. Lyrik ingår inte längre på ett självklart sätt i skolans svenskundervisning, så merparten av studenterna är genuint skeptiska till lyrik och därmed till kursen. Jag vill att de ska få möjlighet att hitta en personlig upplevelse i läsningen. Min undervisning får därför inte gå på rutin. Humor är inte det studenterna förväntar sig av lyrikkursen, så vi börjar just där. Vi läser satiriska, politiska och romantiska dikter – och vi läser så klart Aniara. Pär Lagerkvist och Aase Bergh studeras – äldre och modernt, vi hittar allvar, ångest, kärlek och humor. Och killar så väl som tjejer förälskar sig fortfarande i Edith Södergran: ”alla borde ha en Edith i sig” konstaterade en student då hon läst och analyserat Södergrans diktning.

Nu vet jag att studenterna bland annat går tillbaka till Jan Erik Volds KULTURUKE när de tycker det är svårt att komma ihåg meningen med diktanalyserna. Eller de tar fram Åke Hodells General Bussig – vi talar en hel del om att ”ett moraliskt innehåll kan finnas i en form” som Hodell säger – lyrik kan vara politik! Glädjande många fördjupar sig i lyrikens möjligheter som didaktiskt verktyg när det gäller elevers personliga och språkliga utveckling i sina avslutande examensarbeten. De hittade sina egna läsupplevelser under utbildningen och har fortsatt utveckla lyrikkunskaperna. Det sitter dikter uppsatta på kylskåp och anslagstavlor som påminnelser om ordens skapande kraft när de samlat energi inför utmaningar de ställts inför som studenter och i sitt framtida arbete i skolorna.

Examensarbetena är klara – studenterna är färdiga lärare och flera har en fast övertygelse om att lyrik kommer att vara ett viktigt verktyg i deras framtida lärargärning.

Diktning och fiktion är mer än dikt. Förändringar börjar med idéer och visioner som kommuniceras och diskuteras. Jag kommer att fortsätta utveckla goda verktyg för att integrera litteraturläsning och litteratursamtal, lyrik och dramatik som kunskapskällor och didaktiska verktyg inom många olika typer av utbildning framöver.

Med det tackar jag för mig i Curie och önskar alla en skön sommar – jag hoppas också att ni ger plats för den livgivande läsningen!