Sagorna som räddade liv

2017-05-02

Senast lovade jag berätta om den allra mest enträgna berättaren. Sheherezade i Tusen och en natt använder måhända andra listigheter än Mimaroben men hon befinner sig också i en annan och mer akut utsatt position. Från sitt underläge genomför hon sin kamp och hennes vapen är orden och berättelserna. Det är en kamp på liv och död.

En av litteraturens många funktioner som intresserar mig är detta att den kan ge läsaren tankeställare och föreställningar om tidigare okända livsmöjligheter – litteraturen kan helt enkelt vidga våra vyer. Litteraturens möjlighet att säga något om verkligheten har diskuterats i mer än 2 300 år. Platons dialoger poängterar diktens illusoriska karaktär och diktarens verksamhet framställs som speglingar av speglingar. Dikten har därför lite att tillföra av visdom eller insikt. Trots sin misstro till dikten använde Platon gärna liknelser i sin egen argumentation. Aristoteles ansåg å sin sida att litteraturen på grund av sin filosofiska karaktär kunde skapa insikter som var värdefulla. Han argumenterade för att dikten, i motsats till historieskrivning som han ansåg vara partikulär, kunde tillföra en generell mänsklig kunskap.

Tusen och en natt är ett sammelsurium av berättelser från ett stort geografiskt område, samlade under en lång historisk epok. Sheherezades historia utgör en ramberättelse som håller ihop det hela. Inramningen kan inte härledas till en individuell författare, utan härrör från en kollektiv berättartradition. Ramberättelsen i den arabiska sagosamlingen säger en hel del om berättandets många funktioner. Den unga kvinnan Sheherezade berättade sagor och fantastiska historier under ”tusen och en natt” för en bitter sultan som äktat henne för en enda natt med avsikten att döda henne morgonen därpå. Detta var en praxis han tillämpat under ett antal år när det blev Sheherezades tur. Hennes drivkraft för berättandet är att avstyra dödandet. Genom sina berättelser ämnar hon förändra inte bara sitt eget utan även sina medsystrars fasansfulla öde.

Under tre och ett halvt år berättar Sheherezade enligt traditionen sedelärande, underhållande, fantastiska och erotiska sagor, historier och äventyr. Kvinnan bakom den obevekliga rösten som når läsaren genom denna mångfacetterade österländska sagoskatt agerar på tre parallella plan. Genom sitt berättande håller hon döden på avstånd för sin egen och många andras räkning. Hennes berättelser har pedagogiska inslag där hon förklarar världen utifrån överraskande och tankeväckande perspektiv för sultanen som hotar kvinnorna. Slutligen bär hon under tiden fram och föder deras barn. Det är en berättelse om att hejda dödandet, samtidigt som nytt liv alstras, som ett alternativ till sultanens livsförnekande framfart.

Den mest enträgna berättarrösten i litteraturhistorien valde livsperspektivet. Medan sultanen fokuserade på hämnden och döden riktade Sheherezade in sig på livet, födelsen och förlåtelsen. Det är berätterskan som går segrande ut denna uråldriga maktkamp mellan liv och död. Sheherezade ger sin publik, sultan Sjahriar, kunskap om andra möjligheter som finns för en beslutsfattare i hans position. Sultanen kan utifrån berättelserna överväga flera handlingsalternativ som ledare för sitt folk. Han tar andra beslut beroende på de insikter berättelserna ger honom. Sheherezade berättar ofta om en sultan som klär ut sig och går ut på gatorna bland sina undersåtar för att lära sig hur livet i landet faktiskt är för dem. Det är fortfarande ett gott råd till vilken ledare som helst. Det går alltså att säga att Tusen och en natt är en arkaisk berättelse både när det gäller berättandets funktion och berättarens förmåga att påverka verkligheten.

Det finns många berättare och författare som på olika sätt vill säga något viktigt till både makthavare och andra läsare. En del av oss intresserar oss särskilt för framtida konsekvenser av vetenskapliga och politiska beslut. Science fiction-litteratur är särdeles lämplig när det gäller att undersöka både vetenskapens och människans inneboende möjligheter. Dess potential som utmanare av invanda tankemönster berättar jag mer om i nästa inlägg.

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Ingela

    Så länge vi har de gemensamma berättelserna blir vi mer levande? Det är en fascinerande tanke.

    2017.05.02

  • Britt

    Det är ett sätt att förstå det jag skriver. Berättelser som gemensamma referensramar kan möjliggöra samtal om svåra - och roliga - teman! Vi kan samtala om fiktiva karaktärers livsval och därigenom få bättre syn på våra egna dilemman och möjligheter.

    2017.05.03