Science fiction – ett laboratorium för idéer

2017-04-21

Jag har ägnat en stor del av min tid åt science fiction-litteratur (sf) och stöter rätt vad det är på människor som förundrar sig över hur det är möjligt att ägna åratal åt en så märklig – och låg – genre. De som undrar har antagligen inte läst Harry Martinsons rymdepos Aniara – eller så har de förnekat att det är sf. Mest troligt har de inte heller som litet barn stått tillsammans med en astronomiintresserad pappa i dörren utanför en mörk ladugård med en stjärnklar himmel ovanför. Kanske hade de inte någon vuxen som kunde berätta vad som fanns där uppe i det glittrande mörkret. Jag glömde aldrig den svindlande känslan av oändlighet då jag försökte greppa perspektiven pappa beskrev. Det jag upplevde var en djup känslomässig skakning där jag för första gången insåg att vår planet är en liten droppe i ett oändligt kosmiskt hav.

Så småningom fann jag litteratur som utforskar människans existentiella plats i den kosmiska oändligheten. Med tiden fick jag möjlighet att förena många av mina läsintressen i min forskning om sf-genren: i sina bästa stunder sammanför sf-romaner existentiella frågor med politik, filosofi, religion, teknik, ekologi, biologi, genus och samhällskritik.

Hypoteser och tankeexperiment utifrån möjliga tekniska och/eller sociala förändringar är genrens specialitet. Främmandegörandet av kända fenomen möjliggör samtal om allt från möjliga resultat av naturvetenskaplig forskning, politiska system och sociala strukturer till personlig identitet. Sf är ett idé- och tankelaboratorium vi kan utgå ifrån i samtal om möjligheter och effekter av vetenskaplig forskning. Sf-berättelser är utmärkta utgångspunkter för de viktiga samtalen om hur vi vill att samhället ska utvecklas och förbättras.

En av de mest ihärdiga, uppfinningsrika och uthålliga berättare jag känner till finns i just Harry Martinsons diktepos Aniara. Men han är långt från ensam, som kommer att framgå i andra inlägg. Mimaroben beskrivs som att han i sin ”tjänst som mimarob/bär ansvaret för alla illusioner”. Mimaroben är mimans tekniker, berättare, konstnär och tröstare i en och samma karaktär. Den mäktiga maskinen, Mima, abdikerar från sitt uppdrag när jorden slutligen går under: det tekniska underverket dukar under av sorg. Den ”trogne Mimas blå liturg”, mimaroben, fortsätter tröstarbetet fram till dess han släcker de sista ljusen och bjuder läsaren frid.

Mimarobens verktyg är ord, bilder och avancerad teknik. Han personifierar kreativitet och bjuder på verklighetsflykt, illusioner och självbedrägeri. Mimaroben är ett tekniskt snille som genom att kombinera sina olika färdigheter skapar nya berättelser. Med en blandning av visuella bländverk, konstnärlig och teknisk begåvning – och en stor portion empati – skapar han nya intellektuella och mentala vyer och visioner för de ångestfyllda resenärerna i Aniara.

Diktverket är en litterär fantasi med rötter i ideologiska traditioner och i en konkret, dyster politisk verklighet. Aniara är en hård dom över människans teknologiska och politiska hybris samt en vass kritik av politiska, religiösa, vetenskapliga och ideologiska strukturer. Dikten är en berättelse som vi fortfarande kan ta avstamp i för samtal kring den verklighet vi lever i här och nu. Aniara dyker osökt upp i mina tankar i dagens politiska läge med språk- och faktakorruption. Aniaramänniskorna upplevde hur ordens betydelse förvanskades. Berättaren, vetenskapliga och intellektuella ledare föstes under en period ner i skeppets fångutrymmen för att tystas.

På ett litet klot i ett oändligt universum lever vi människor och våra berättelser. Vi försöker tolka tillvaron för oss själva och för varandra. För ändamålet har vi utvecklat språk och skapat otaliga berättelser. Bland många andra ting strävar vi – åtminstone många av oss – efter sammanhang, logik och förnuft. Ska vi tro Harry Martinson är människor i stort behov av tröst och i hans dikt finns en berättare som tar människans behov av tröst på största allvar.

Den mest uppfinningsrike och enträgna berättaren av dem alla ska jag berätta om i nästa blogginlägg – hon berättar för att överleva och för att om möjligt rädda andras liv.

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Agne sandberg

    Instämmer till 100! Vill gärna fylla på med Orwells "1984" och Huxleys "Du nya sköna värld", också de skriva för över 50 år sedan i en annan tid, men som lyfter frågor om identitet, integritet och livets mening som är minst lika aktuella i dag.

    2017.04.28