Berättelser som förändrar världen

2017-04-03

Under några januaridagar samlades ett trettiotal forskare i Longyearbyens polarmörker där ”Conference on ‘Folk Belief and Traditions of the Supernatural’ & ‘The Supernatural in Literature and Film’” gick av stapeln. Religionsvetare, antropologer, film- och litteraturvetare hade hittat vägen till isbjörnarnas land. Forskarna kom bokstavligen från hela världen. Jag, som oftast ägnar mig åt science fiction-litteratur, höll ett föredrag om fantasylitteratur. Det verkade som att det enda rimliga i både det fysiska och akademiska sammanhanget var att tala om Korpringarna, Siri Pettersens fantasy/urban fantasy-romaner med inslag av nordisk mytologi.

Exotiska arbetsresor ingår inte i min långpendlande vardag. Men när jag nu har tackat ja till att blogga i Curie är det roligt att få börja med att berätta om en nästan overklig upplevelse som den här gången ingick i mitt akademiska arbete.

För mig har Svalbard framstått som en utomvärldslig plats som ändå finns här på vår egen jord. Under uppväxten ute vid havet i Norge fanns Svalbard i en viss riktning långt bortom horisonten. Beroende på hur jag i fantasins inre vy riktade min blick fanns Island, Grönland, Nord- eller Sydamerika någonstans i fjärran. Det är ingen skärgård utanför mitt barndomshem, så det var bara att peka mot en öppen horisont och föreställa sig att man stakade ut en riktning. Svalbard var tidigare en plats för kolindustri och forskning, inte en turistort. Detta har helt uppenbart förändrats på senare tid. I ett landskap där arktiska forskare tidigare färdades med livet som insats, landade nu det ena flyget efter det andra med förväntansfulla människor som skulle få uppleva det mäktiga landskapet under årets mörkaste tid.

Det blev det en fängslande konferens med många fina möten (för att inte tala om naturens sublimitet och spännande utflykter, utan isbjörnskänning men med beväpnade guider). Mitt hjärta svämmade över sina bräddar då Dr. Ashok Verma berättade om hur romanen Alma Kabutari, skriven av Maitryi Pushpa, blev starten till en förändring och förbättring av livsvillkoren för Kabutarafolket i Centrala Indien. Uråldriga myter och berättelser har använts för att förtrycka och kriminalisera en stor folkgrupp och frånta dem grundläggande mänskliga rättigheter. Tack vare en roman om en upprorisk och stark flicka från Kabutarafolket har de som befolkning samlat sig och påbörjat en process där de återerövrar sina myter, gudar, berättelser och återskapar en egen identitet i opposition till de högre kasternas förtryck. Den fiktiva hjältinnan driver sin motståndskamp och uppnår sina mål. Berättelsen om henne inspirerar människor att förändra sin faktiska verklighet.

Jag påmindes om varför jag arbetar med litteratur, berättelser och utbildning av lärare. Jag kom ihåg varför fördjupning i litteratur, ämnesövergripande läsprojekt och revidering av studieplaner är viktiga att genomföra – även då det kräver mycket mer än vad som ryms inom min betalda arbetstid. Att inspirera mina lärarstudenters intresse för berättelser av skilda slag, och introducera de rika didaktiska möjligheter litteraturen erhåller, kan skapa förutsättningar för framtida skolelevers läsglädje.

Det kommer fortfarande in bilder och kommentarer på bilder från konferensen på Svalbard från nya vänner på mejl, Facebook och Instagram. Vi processar tankar, upplevelser och föreläsningar som vi delade, när vi är tillbaka i våra respektive världar med alla forskningsprojekt och undervisning som pågår. Många av oss har hittat gemensamma forskningsintressen – samtalen om det livsviktiga berättandet kommer att fortsätta.