Arkeologi är inte vad du tror det är

2014-02-23

Det mest frustrerande med att vara arkeolog är att de allra flesta har en fullständigt felaktig uppfattning om arkeologi. Och vad arkeologer gör. Och varför. Det värsta är att många tror att de vet vad vi gör (inte som med partikelfysiker där vi alla gladeligen erkänner att vi knappt har en susning): en arkeolog är någon som med oändligt tålamod penslar* fram krukskärvor och fina prylar i guld. Om de är riktigt fina hamnar de i en monter, om inte samlar de damm i ett förråd. Det finns ett korn av sanning i detta, men det är samtidigt lika långt från verkligheten som en Robin Hood-filmatisering är från 1100-talets England. Jag påminns tyvärr om detta alldeles för ofta.

Antikrundan den 13:e februari: Ett vikingatida dräktspänne i silver värderades på bästa sändningstid utan att egentligen klargöra för tittarna att det är olagligt att behålla och sälja fornfynd. Jag går inte in på några detaljer här, läs gärna Anna Ölunds blogginlägg, samt Anneli Sundkvists som sätter in det hela i ett globalt perspektiv om plundring av fornlämningar. Vad som verkligen frustrerar mig är dock hur tydligt det blir i dessa sammanhang, särskilt när man läser kommentarer från allmänheten, att de flesta inte förstår vad det egentliga värdet är på gamla saker vi hittar i jorden. Och varför arkeologer blir så upprörda när de försvinner iväg i privat ägo.

Det verkliga värdet är nämligen inte tinget i sig, inte dess beståndsdelar, inte ens dess artistiska värde. En krukskärva kan för en arkeolog vara lika värdefullt som ett guldspänne eftersom det kan avslöja något viktigt om människorna och samhället. Krukskärvan kan berätta om hur pass specialiserad hantverket var, vilka andra kulturområden man tog intryck ifrån, om det rörde sig om lokala eller inflyttade keramiker, vad man åt (spårämnen i leran) och vilka sorts traditioner och ceremonier man hade på boplatsen eller i samband med begravning. Så allt från vardag, till religion, till samhällsstruktur med andra ord. Samma sak för det där guldspännet (minus vad man åt – så ja, keramik är bättre**). Men för att all denna information ska kunna tas fram och leda till kunskap så krävs något absolut ovärderligt: kontext. Vi behöver veta exakt var fyndet gjordes, om det hittades tillsammans med andra föremål, om det var på en boplats, i en grav eller på någon annan plats och datera när ungefär detta inträffade.

Det är därför museer och Riksantikvarieämbetet ibland nöjer sig med att registrera och dokumentera ett fynd och låter upphittaren behålla det tills vidare. Och det är därför som en samling föremål utan platsuppgifter (eller än vanligare, helt felaktiga uppgifter) till försäljning på nätet hugger oss djupt i hjärta och själ. Och de där lådorna med fynd som samlar damm på museer? För det första, hade vi tid och pengar så skulle det sitta arkeologer där dygnet runt. Tyvärr är grundläggande fyndstudier inte det som är mest gångbart hos stiftelser och råd i nuläget, som redan har mycket lite medel att ge humaniora. För det andra så sker ändå studier kontinuerligt och så länge som föremålen finns där så finns alla möjligheter att få ut mer information ur dem i framtiden. Det är som ett bibliotek. Fast ett bibliotek vars böcker är helt unika och inte kan kopieras.

De där skärvorna är skärvor av en svunnen värld, pusselbitar inte bara till förgångna liv utan även till våra egna idag. Hur hamnade vi här, vad hände på vägen från människoapor till sociala medier-konsulter? Det är det vi ser i malstenar, eldstäder, pilspetsar, tjärgropar, järnugnar, dräktnålar och bältesspännen.  De är det enda sätt genom vilka våra föregångare kan berätta om sina liv. Och det går inte att sätta ett pris på en människas liv.

* = Faktum är att vi arkeologer använder grävmaskiner långt mer än vi använder penslar.

** = Andra kanske påstår att föremål av metall eller sten är mer intressanta än keramik, men de har fel. Helt fel.

11 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Per Larsson

    Bra inlägg, Åsa!

    2014.03.04

    • Åsa Larsson

      Tack!

      2014.03.04

  • Mikael Cerbing

    Jag gillade jæmførelsen med ett bibliotek. Den skall jag stjæla till sommarens utgrævningar och besøk.

    2014.03.11

    • Åsa Larsson

      Gör det! Må du hitta många krukskärvor :)

      2014.03.11

  • Peter S

    Det där var precis vad jag trodde att arkeologer gör. Precis vad de flesta tror att arkeologer gör. Så den sura inledningen var lite omotiverad :-)

    2014.03.12

    • Åsa Larsson

      Trevligt att du har koll Peter. Tyvärr upplever vi ofta i mötet med både allmänhet o journalister att det finns många missförstånd. Särskilt vårt förhållande till fynden och vad deras värde består i för oss.

      2014.03.12

  • Anders Söderberg

    Brukar svara på den eviga frågan "vad är det finaste du hittat?" - "det finaste? tja, ett hus och ett staket intill, och en gatusträckning med grisskit på, och ja förresten ett grannhus också och ett par till, så det hela blev till en alldeles tydlig miljö till sist" ungefär där börjar blicken flacka på den som frågat och leendet ser lite förvirrat ut. "Jamen ett skelett har du väl hittat nån gång iallafall?" Det är fortfarande bilden av arkeologen som äventyrare som dominerar folks uppfattningar, verkar det.

    2014.03.13

    • Åsa Larsson

      Där slog du huve't på spiken! Jag har också blivit helt upphetsad över en liten vägsträcka en gång, typ 5 meter bevarad stenläggning med hjulspår från bronsålder/tidig järnålder troligtvis. Dans och sång!

      2014.03.13

      • Anders Söderberg

        Vägar äger, och har de dessutom hjulspår är de roligare än guld! Jag är lite lite förvånad över att bilden av arkeologen som skattsökare fortfarande är så stark. Folk av de mest oväntade bakgrunder brukar berätta för mig att "Time team, det är ett av de häftigaste TV-program jag vet". Och även om man kan säga ett och annat om konceptet "ta reda på så mycket du kan på tre dar" tycker jag programmet har hållit en föredömlig pedagogisk nivå UItan att vara von oben. Grundbulten här har varit ett fantastiskt fint förtroende för att folk kan ta in information utan att den först måste trivialiseras ned till en minsta gemensamma nämnare, och man har konsekvent vinnlagt sig om att visa att de enskilda föremålens värde ligger helt och hållet i den information de kan ge om den miljö man för tillfället undersöker, inget annat. Och Time Team har väl kunnat ses i Sverige på diverse satellitkanaler i närmare tio år nu? Likväl dröjer sig frågan kvar: "har du hittat guld nån gång då?".

        2014.03.14

        • Åsa Larsson

          Gillar också Time Team! Ja, det är lite småfånigt, men samtidigt är tidspressen mer realistisk för de flesta undersökningar än de program där forskare i maklig takt borstar fram krukskärvor. Och de visar hur många olika hjälpmedel vi har för att lista ut nåt om platsen och hur man går tillväga ungefär med att bedöma det man hittar. Entusiasmen är också underbar! Min enda invändning är att de är alldeles för njugga mot stenålderslokalerna och favoriserar romartida villor och 1600-talstorp... ;)

          2014.03.14

          • Anders Söderberg

            ...sant där. Det är också ett rätt gott pedagogiskt grepp. Att förmedla bilden av arkeologi under tidspress. Så som det oftast är.

            2014.03.14