Det är givandet som räknas

2014-01-20

Handen på hjärtat – hur många av julklapparna du fick fyllde ett äkta behov? Hur många bytte du till något du hellre ville ha? Och hur många ligger och samlar damm i lådor för att du av någon anledning inte kunde ta dig för att återlämna råjuicepressen, fårskinnstofflorna eller de ”japanska servettringarna i päronträ”?

Att byta in en julklapp i mellandagarna vore åtminstone ett rationellt försök att maximera ens tillgångar. Men studier har visat att vi är mindre benägna att byta in gåvor från familjemedlemmar som vi anser oss ha nära emotionella band med, även om vi egentligen inte vill ha dem.  Detta irrationella beteende delegeras av frustrerade ekonomer till psykologins grumliga vatten. Men antropologer vet att det egentliga värdet ligger i själva gåvogivandet, och att det är en transaktion som förpliktigar långt mer än den monetära summan kan indikera. Det är faktiskt inte tanken som räknas, det är givandet.

De flesta har varit med om situationer av gåvogivande som genererat en hel del ångest hos endera parten, eller till och med hos båda. Är den för dyr, för billig, för fel? Finns det olika uppfattningar om vem som egentligen får ge presenter och till vem? Vi har nog alla upplevt det sociala minfält som en julafton kan vara: ”Till mig? Jag trodde vi kom överens om att bara ge klappar till barnen i år?” ”Å, det var bara en liten sak som jag hittade som jag tyckte skulle passa dig!” Följt av ett sammanbitet ”tack” och en troligen ganska frostig stämning resten av kvällen. En obalans som skaver mer än den borde hos vuxna, mogna, moderna människor.  Det var ju bara en liten tingest.

Gåvogivande är en uråldrig mänsklig sed. Det är inte lätt att veta när den inleddes, men troligen har det förekommit nästan lika länge som det funnits Homo sapiens, om inte längre. Även i små traditionella samhällen där det knappt förekommer privat ägande så är givandet (mat, redskap, en hjälpande hand) en mycket viktig del i det som binder samman människor inom en grupp och mellan grupper. Det kan sammanfattas under termen reciprocitet. När du ger mig något, så skapas ett band mellan oss, en relation. Jag bör balansera relationen genom att ge dig något tillbaka – men det behöver inte vara ett ting. Det kan vara lojalitet, en arbetsinsats, skydd mot fiender osv.

Gåvogivandet är det ojämförligt viktigaste medlet att knyta människor till sig i samhällen som saknar en stark centralmakt. Än idag är det många traditionella samhällen som opererar efter principen att de viktigaste medlemmarna, som har mest att säga till om, inte är de som äger mest utan de som ger mest. I gamla historiska källor hittar vi åtskilliga exempel på hur kungar och hövdingar befäste sin position genom att ge personliga och värdefulla gåvor till utvalda krigare men även till andra hövdingar. Att snabbt återgälda med en lika fin gåva är ett sätt att meddela att man anser sig vara jämlika, något som inte alltid uppfattades som positivt av den ursprungliga gåvogivaren.

Bakom det kommersiella ståhej som julen numera omsveps av så finns fortfarande en stenhård kärna av denna gåvokultur, även i dagens kapitalistiska samhällsekonomi där allt verkar kunna köpas och säljas. Vi omsätter inte miljarder just i december bara för att några handlare pyntar med glitter och tomtar. Vi spenderar för att det är ett socialt åtagande, där vi konfirmerar de familjeband vi värdesätter, dövar vårt dåliga samvete inför släktingar vi knappt träffar längre, eller försöker visa de vi älskar hur mycket de betyder för oss. Antingen med genuin glädje eller med uppgiven frustration.

Som Sheldon upprört säger till grannen Penny i komediserien The Big Bang Theory när hon köpt honom en julklapp:

You haven’t given me a gift. You’ve given me an obligation!