Vikten av infrastruktur inom humaniora

2014-10-26

Har ägnat helgen åt återhämtning efter en intensiv arbetsvecka fylld av möten, möten och åter möten. Och då talar jag inte enbart om de där dagliga mötena vi har på arbetsplatsen och där vi planerar, stämmer av, diskuterar undervisning, forskning och administration, vilket veckan inleddes med. Utan jag talar också om de där mötena med extra allt där vi får möjlighet att stråla samman med kända och okända kollegor från runt om, vilket veckan avslutades med.

Forskarnätverket Oral History i Sverige (www.ohis.se), arrangerade konferens på Stockholms universitet (tack till RJ och genusvetenskap, SU, som stödde konferensen ekonomiskt). Under två intensiva dagar var vi runt 50 personer som fick ta del av ny nationell och internationell forskning och diskutera oral history i Sverige under temat dåtid, nutid och framtid. Humanioras behov av infrastruktur var ett av de teman som dök upp. Men vad är då det mer konkret? Ibland är det ett stort problem för just humaniora att vi inte har synliggjort att humanistisk forskning också kräver stora satsningar på just infrastruktur. Beslutsfattare världen över tycks förstå naturvetenskapens behov av gigantiska laboratorier, men svårare att greppa att något sådant som exempelvis ett institut, en konferens eller ett arkiv kan fylla samma funktion. Men ska vi kunna läsa, skriva, tänka, samtala på det vis som gör att vi får ny viktig forskning inom området så behöver vi mötesplatser (konferenser, workshops, seminarium, nätverk), databaser, arkiv, bibliotek, tidskrifter, webbsidor etc. Så jag hoppas verkligen att regeringen ändrar sig vad gäller Medelhavsinstituten och att den på konferensen nybildade föreningen Oral History i Sverige kan bidra med en liten del i det stora infrastrukturbygget för humaniora som vi alla behöver.