2016-05-03 Mattias Marklund & Stefan Svallfors, Chalmers respektive Södertörns högskola

Vi måste ha ett nytt sätt att finansiera forskning

Dagens sätt att finansiera forskning är ineffektivt och dyrt, menar Stefan Svallfors, professor i sociologi vid Södertörns högskola och Mattias Marklund, professori i fysik vid Chalmers. Etablerade forskare får mer pengar än de hinner göra av med, medan unga forskare tvingas avsluta sin karriär innan den börjat.

Mattias Marklund och Stefan Svallfors
Foto: Jan-Olof Yxell, Peter Sjödin

Det system för forskningsfinansiering som vuxit fram i Sverige är en kontrollapparat med enorma kostnader, både monetära och intellektuella. Både de sökande och de som ska bedöma ansökningarna lägger ned oerhört mycket tid och ansträngning i ett system där allt färre blir framgångsrika. Systemet rättfärdigas med att vi ska premiera den bästa forskningen. Förmodligen rör det sig också om en allmän rädsla för att människor som inte kontinuerligt tvingas motivera sin yrkesmässiga existens snart blir bekväma, vilket leder till dålig forskning.

Att dela ut forskningsmedel efter peer review-granskning av individuella ansökningar betraktas ofta som det bästa eller kanske enda rimliga sättet att fördela knappa resurser. Men detta gäller faktiskt bara när forskarna som söker medel har rimliga chanser att få sina ansökningar beviljade. När beviljandegraden blir alltför låg blir det hela ett slags lotteri, där välformulerade och väl genomtänkta ansökningar ska vägas mot varandra. Vem som till slut får medel påverkas då allt mer av rena slumpmässigheter och triviala skillnader i förmågan att skriva övertygande ansökningar.

Får man tro bibliometriska data – som visar att det vetenskapliga internationella genomslaget för svensk forskning minskat – så verkar inte vårt sätt att fördela forskningsmedel haft något positivt inflytande. Man kan spekulera om varför, men otryggheten i ett system som parar extremt hård konkurrens om forskningsfinansiering med universitet som ofta kräver externa medel för anställning ger förmodligen inte banbrytande forskning. När forskarna blir beroende av att säkra finansiering för det ena projektet efter det andra för att hålla sig själva försörjda, blir de av naturliga skäl inte så benägna att chansa på oprövade vägar. Resultatet blir istället more of the same-forskning, där man använder så säkra kort som möjligt för att hitta finansiering.

Eftersom det finns flera finansiärer söker forskarna på fler ställen. Systemet är upplagt efter Matteus-principen, ”ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog”, varför de mest framgångsrika ansökningarna efter smärre modifieringar ofta kan användas för att attrahera mycket stora resurser till individuella forskare. Faktiskt så mycket resurser att det inte är möjligt att göra av med dem på ett produktivt vis. Samtidigt faller ett stort antal forskare precis under strecket för tilldelning. Hade beviljandegraden bara varit marginellt högre skulle de inte gjort det.

Alla inser det absurda i detta: givetvis är inte de som hade oturen att hamna precis under strecket betydligt sämre forskare. Detta är något som drabbar unga forskare allra värst. De etablerade forskare som ges en samling stora anslag hinner inte göra av med dem på ett sätt som bäst gagnar forskningen, och de nya som hamnar utanför avslutar sin karriär innan den ens börjat, fastän de kanske hade blivit mycket bra forskare om systemet hade varit ett annat.

Är det verkligen så här vi vill ha det? Vi har för många forskare i Sverige, någonstans måste en utslagning ske. Frågan är om utslagningen idag sker på ett sätt som ger den bästa vetenskapen, eller om vi har omfamnat ett system som medför enorma kostnader och som ger opportun och ineffektiv forskning? Det är dags att börja tänka mer långsiktigt och produktivt kring hur den svenska forskningen bör finansieras och det är vår förhoppning att den kommande forskningspropositionen tar dessa problem på allvar.

Vad kunde man göra istället? Att omdesigna systemet för forskningsfinansiering är inte gjort i en handvändning, men på sikt borde några centrala komponenter vara:

  1. Helfinansiera lektorat och professurer vid universiteten och ge ordentligt forskningsutrymme (till exempel 50 procent) i tjänsterna. För att det inte ska bli alltför dyrt behöver möjligheterna att forska i tjänst reserveras för institutioner som bedriver forskarutbildning. Kanske bör man också ämnesvis koncentrera forskarutbildningen till färre lärosäten. Detta skulle dessutom ge positiva effekter för forskarutbildningarnas ”kritiska massa”.
  2. Begränsa forskningsrådens finansiering till extra kostnader för forskningen (assistenter, datamaterial, etc), infrastruktur (anläggningar, stora datainsamlingar, etc) samt specialtjänster och tvärdisciplinära satsningar. Möjligheten att ”köpa arbetstid” genom projektanslag avskaffas eller begränsas åtminstone kraftigt. Därigenom minskar också tidsåtgång för bedömning och rankning avsevärt.
  3. Inrätta tydliga karriärvägar inom universitetssystemet, från disputation till professur. Tillsätt karriärtjänster i öppen konkurrens och inför tydliga prövningskriterier och externa bedömningar för varje karriärsteg, för att undvika lokal nepotism.
  4. Avveckla snarast de dyra och i stort sett verkningslösa satsningarna på att rekrytera utländska storstjärnor till de svenska lärosätena.
  5. Minska den icke-forskarstyrda finansieringen genom att banta särskilda satsningar och aktiviteter utan uppenbar forskningskaraktär (så som många diffusa ”samverkansinsatser”). Detta innebär sannolikt en omallokering av resurser mellan de nuvarande forskningsråden, inklusive avveckling av vissa forskningsfinansiärer.

En sådan grundläggande omorientering av systemet för forskningsfinansiering i Sverige bör naturligtvis föregås av en ordentlig genomlysning och kritisk betraktelse innan den sjösätts. Samtidigt brådskar det, för det nuvarande systemet synes oss ha nått vägs ände.

Mattias Marklund, professor i fysik, Chalmers tekniska högskola 

Stefan Svallfors, professor i sociologi, dertörns högskola

5 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Jonas Franson

    Jag kan bara hålla med. i) Det har alldeles för länge varit uppenbart hur både stat och universitet har kunnat lägga pengar på annat än kärnverksamheten när exempelvis lektorer och professorer måste skaffa sin försörjning utifrån. Det enda hederliga för universiteten och staten vore att alla lektorer och professorer är helt och endast finansierade av fakultetsmedel med en 50/50-uppdelning mellan forskning och undervisning. ii) Satsningar på att rekrytera utländska stjärnor är endast ett sätt att dränera forskningsmedlen och stärker inte svensk forskning i någon nämnvärd grad. iii) Det är alltid tveksamt om särskilda satsningar från statens sida på specifika forskningsområden verkligen ger den effekt som efterfrågas. iv) Det går även ifrågasätta om rådsprofessurerna (100 MSEK på tio år) kan ge den avkastning som är tänkt eller om det snarare handlar om att säkra tillgångar till några få ytterst framgångsrika (ekonomiskt, forskningsmässigt, ...) forskare.

    2016.05.04

  • Cecilia Bjursell

    Mycket bra förslag. Det enda jag undrar över är punkt 5, där ni säger att man ska minska diffusa "samverkansinsatser". Jag vet inte riktigt vad ni avser med den punkten men exempelvis KK-stiftelsen har varit framgångsrika med sina satsningar och det finns många som anser att samverkan, i olika varianter, bör vara en naturlig del i högre utbildning (t. ex. the scholarship of teaching and learning, Lea & Purcell, 2015). Ni kanske menar de aktiviteter som sker via den samverkansprofession som har vuxit fram vid många lärosäten men det är olyckligt att blanda ihop detta med samverkan i forskning och utbildning. I övrigt fullt stöd för era idéer.HälsningarCecilia Bjursell, Jönköping University

    2016.05.04

  • Anna Fogdell-Hahn

    Bra skrivet!Kan också tillägga att:- fonder som har lägre beviljningsgrad än 20% bör läggas ner eller gå ihop med andra fondgivare för att kunna uppfölja det kravet. Alternativt donera pengarna direkt till universiteten som forskar på det ämne fonden vill stödja.- riksrevisionen bör granska universitetens verksamhet så att administration är högst 20% av verksamheten och 80% utgörs av forskning, undervisning och tredje uppgiften.

    2016.05.04

  • David Witt Nyström

    Jag håller i stort sett med, men har en invändning. I dagsläget kan man komma vidare i sin forskarkarriär efter postdoc genom att få ett VR-anslag. Även om beviljandegraden är låg, kanske runt 10%, så är den enligt min erfarenhet mycket högre än motsvarande beviljandegrad vid tillsättning av lektorat (åtminstone inom matematik). Dessutom är kvaliten hos granskningen (igen enligt min erfarenhet) högre hos VR än vid en typisk lektorattillsättning. Så jag skulle säga att tillsättningen av lektorat ofta är än mer slumpmässig än vid VR-anslag. Om VR-anslagen inte skulle täcka lön, då skulle de vara nästan helt meningslösa för många, t ex rena matematiker, så ända sättet att göra karriär skulle vara att bli utvald bland kanske mer än hundra sökande från hela världen (varav många har flera postdocar bakom sig) för ett lektorat. Ett sådant system gynnar människor som är fria röra på sig och som kan söka jobb över hela världen och missgynnar t ex de med familj. Det skulle jag se som en negativ utveckling.

    2016.05.04

  • Nätverket Vetenskapskvinnan

    Jättebra att ämnet diskuteras, men vi saknar en konsekvensanalys ur jämställdhetsperspektiv. Framför allt åtgärd 5 med skrotandet av s k "Excellens"- eller "Nytto"-satsningar skulle få den positiva bieffekten att den gynnar jämställdhet, men åtgärderna 1 och 2 i kombination riskerar att göra det motsatta eftersom män i större utsträckning än kvinnor innehar professurer och lektorat. Flera undersökningar har visat att fler seniora kvinnor än män vid våra universitet har otrygga anställningar och med förslagen ovan skulle de behöva lämna forskningen medan männen får bättre arbetsvillkor och mer forskningstid.Vi anser att vi behöver göra upp med nepotismen för att få mer och bättre forskning för alla satsade medel, se - http://vetenskapskvinnan.blogspot.se/2015/06/vetenskapskvinnans-manifest-for.htmlFör övrigt är det inte bara låg beviljandegrad som behöver ses över hos diverse fonder - http://vetenskapskvinnan.blogspot.se/2016/04/till-den-forskande-mannen-skall-det.htmlVänligenNätverket Vetenskapskvinnan

    2016.05.04