Sverige måste satsa på interdisciplinär forskning

Delar av regeringens kommande forskningspolitiska proposition är redan kända. Långsiktighet, högre basanslag, satsningar på ungas forskarkarriärvägar och jämställdhet kommer till exempel att lyftas fram. Dessa satsningar är välkomna. Men jag hoppas att propositionen 2016 också kommer att innehålla incitament för att utveckla och satsa på interdisciplinär forskning och integrerad vetenskap, det som vi tidigare kallade tvärvetenskap och mångvetenskap.

Tvärvetenskap har funnits på den politiska dagordningen i decennier. Redan på sjuttiotalet skapades Forskningsrådsnämnden, FRN, vars huvudsakliga uppgift var att stödja framväxten av tvärvetenskaplig forskning. Trots detta fick tvärvetenskap inget större genomslag. Under nittiotalet gjordes en del satsningar för att öka tvärvetenskaplig forskning utan några revolutionerande resultat. FRN försvann i samband med att Vetenskapsrådet bildades år 2001.

Det finns många förklaringar till varför det hittills gått trögt att få tvärvetenskap att blomstra. Motstånd bland universitetsledningar, finansiärer och enskilda forskare är några av dem. Men den viktigaste handlar troligen om vilka drivkrafter som styrt förändringsarbetet. De tidiga motiven var helt enkelt inte tillräckligt starka för att få till en varaktig förändring.

Nu står vi inför en helt ny situation. Vi är mitt uppe i en renässans för tvär- och mångvetenskap! Det är dessutom hög tid att byta ut dessa slitna begrepp mot de mer moderna termerna interdisciplinär forskning och integrerad vetenskap – eftersom det handlar om att integrera kompetens från olika discipliner för att föra vetenskapen framåt.

Den vetenskapliga tidskriften Nature ägnade nyligen ett helt nummer åt interdisciplinär forskning (Nature 525, Sept 17, 2015) och konstaterade att ”Interdisciplinary research is on the rise. ”Förklaringen till denna pånyttfödelse är den revolutionerande och snabba teknologiska utvecklingen som ger oss helt nya möjligheter att lösa forskningsproblem samtidigt som världen står inför stora utmaningar inom områden där flera discipliner samverkar; klimat, miljö, energi och global hälsa. Det handlar även om alla framtida möjligheter som big data-området och digitaliseringen medför.

Sverige som forsknings- och kunskapsnation kan inte nöja sig med att enbart hänga med i denna utveckling. Vi måste ligga i framkant. Förutsättningarna för att utveckla interdisciplinär forskning i Sverige är dock goda eftersom har vi redan har byggt upp tung och viktig infrastruktur som exempelvis SciLifeLab i Stockholm och Uppsala och Max IV och ESS i Lund. Vi har dessutom spetskompetens inom många forskningsområden som gränsar till interdisciplinär verksamhet; information- och kommunikationsteknik, life science, materialvetenskap, nanovetenskap, musik och design för att nämna några.

Det som nu krävs är att vi utnyttjar dessa nationella infrastrukturer optimalt och kopplar dem till ett interdisciplinärt arbetssätt – även inom discipliner som ännu inte har påbörjat denna resa. Det är viktigt att forskarna hittar varandra i en bottom-up-process. Om interdisciplinär forskning ska lyckas måste den växa fram underifrån. Regeringens och forskningsrådens ansvar är att åstadkomma incitament och system för att stödja denna typ av forskning.

För första gången ska forskningspropositionen vara långsiktig och ha ett tioårigt perspektiv. Långsiktighet har länge efterfrågats i sektorn och är framför allt viktig vid satsningar på uppbyggnad av konkurrenskraftiga forskningsmiljöer och/eller infrastruktur. Även interdisciplinär forskning och integrerad vetenskap är i behov av långsiktighet, eftersom det tar ännu längre tid att bygga upp och få genomslag för den sortens miljöer.

I tidigare forskningspropositioner har life science och teknikområdena fått stora tillskott. Nu behöver också humaniora och samhällsvetenskap stärkas. Kunskaper från dessa områden utgör på många sätt byggstenarna i ett civiliserat och demokratiskt samhälle. Kompetens inom humaniora och samhällsvetenskap har dessutom en stor och avgörande roll i framtidens interdisciplinära forskning där exempelvis humanister och beteendevetare kommer att vara mycket eftertraktade.

För att forskning ska kunna blomstra är det viktigt att det finns balans i tilldelningen av resurser. Därför bör även utbildningen få ta del av nya ekonomiska satsningar, eftersom utbildning och forskning hänger samman. Utbildning måste vara forskningsanknuten och forskning måste vara utbildningsanknuten, det senare är fortfarande ingen självklarhet. Forskningen har under lång tid fått stora ekonomiska tillskott. Nu är det dags att stärka även utbildningen så att vi får den nödvändiga balansen.

Hög kvalitet i högre utbildning och forskning är av avgörande betydelse för tillväxt och utveckling i Sverige. Därför bör regeringen i den kommande forskningspolitiska propositionen tänka långsiktigt, satsa på starka forskningsområden och inkludera humaniora och samhällsvetenskap samt ge kraftfulla incitament för interdisciplinär forskning.

Harriet Wallberg, universitetskansler, Universitetskanslerämbetet UKÄ