2016-06-13 Leif Lewin, professor emeritus i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet

Smygande obehaglig förändring vid våra lärosäten

Den akademiska friheten har försvunnit, skriver Leif Lewin, professor emeritus vid Uppsala universitet. Kulturen av självstyrelse, kollegialitet och intellektualism, som tidigare präglat universiteten, finns nu istället hos stora internationella företag som förstått att New Public Management inte gynnar kreativiteten.

Leif Lewin
Foto: Privat

I den offentliga debatten är det påfallande tyst om svenska universitet och högskolor trots att den högre utbildningen utgör den största arbetsgivaren inom den offentliga sektorn med över 60 000 anställda och 400 000 studenter. Ändå pågår stora och obehagliga förändringar på denna arbetsplats, under de senaste 50 åren de största som inträffat under universitetens 500-åriga tillvaro. Men kanske är det så att endast de akuta katastroferna väcker uppmärksamhet, medan långsiktiga, smygande förändringar förbises eller tolereras. Man vänjer sig.

Framför allt två tendenser är påfallande. Den första är politiseringen. Universiteten skiljer sig från statsförvaltningen i övrigt genom vad man brukar kalla den akademiska friheten. Ny kunskap ska kunna sökas fritt, utan politisk censur eller anvisningar. Det är så vi fått en sannare världsbild och därigenom nya metoder och produkter till glädje för medborgarna. Därför har universiteten traditionellt fått styra sig själva, utan extern inblandning. Denna självstyrelseprincip föreskriver, som UNESCO slog fast 1997, universitetslärarnas rätt ”att välja en majoritet av representanterna till akademiska organ inom den högre utbildningen”.

Ändå följer vi inte detta i Sverige. I svallvågona efter 68-revolten fick vi år 1977 en högskolereform som ersatte de traditionella professorsstyrelserna med en ordning, där en tredjedel av ledamöterna var lärare, en tredjedel studenter och en tredjedel så kallade allmänrepresentanter. Reformen såldes till universitetet genom att man lät de externa ledamöterna stanna i minoritet. Men detta löfte höll inte länge. 1988 beslöts att företrädarna för de allmänna intressena tvärtom skulle utgöra en majoritet. Universiteten tröstades med att rektor skulle förbli ordförande i styrelsen. Men snart var det dags att också ta bort detta förbehåll. Från 1998 gäller att ordföranden är extern.

Sammanfattningsvis kan utvecklingen beskrivas som en hel serie löftesbrott från regeringens sida, där universitetet ofta snällt spelat med och oavlåtligt låtit sig bedras. Vi har fått styrelser som saknar kompetens att göra vetenskapliga bedömningar med forskningsfusk och andra skandaler som resultat och illa underbyggda ”strategiska satsningar” som åsidosätter etablerade procedurer för kvalitetsgranskning.

Den andra tendensen är avkollegialiseringen. Som några universitetslärare visar i boken ”Det hotade universitetet” (Dialogos 2016) fick vi nyligen en så kallad autonomireform för universiteten, som gav universitetsledningarna stor frihet men samtidigt tog bort en rad regler som skulle garantera universitetslärarnas inflytande över sitt arbete. Därigenom blev det fritt fram också vid universitetet för idéerna om New Public Management, hämtade från näringslivet, till förfång för den kritik och kreativitet, som varit vetenskapens livsluft. Den statliga Ledningsutredningen (SOU 2015:92) ger ytterligare en knuff i riktning mot avkollegialiseringen.

Det tragikomiska är att denna ledningsfilosofi med tonvikt på kortsiktighet, resultat, hierarki och linjestyrning redan är förlegad och förkastas av de privata kunskapsföretagen. Kan man hoppas att den kommande forskningspropositionen innebär en återställare? Knappast. Politikerna förefaller belåtna med sakernas tillstånd och verkar över huvud taget inte kunna föreställa sig någon annan ordning; universitetslärarna tiger (med några få undantag) och drar sig inåt, mot den egna specialiteten. Den speciella kultur av självstyrelse, kollegialitet och intellektualism som gett västvärlden dess vetenskapliga framsteg återfinns nu i stället hos företag som Google, Facebook, Yahoo och andra jättar inom den moderna ekonomin.

Leif Lewin
Professor emeritus i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet

8 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Anders Eriksson

    Kan inte annat än hålla med. Politiseringen och New Public Management har fått förödande konsekvenser inom universitetsvärlden.

    2016.06.17

  • Claes

    I ambitionen att hålla artikeln kort nämner Lewin bara några få av de konkreta förändringarna som han skulle kunnat nämna. Eftersom forskning och utbildning hänger ihop bör exempelvis sådant som att examinatorernas position har underminerats, inkluderas. Det finns över huvud taget en rad andra förändringar förstärker hans budskap.

    2016.06.21

  • Valter Ström

    Japp. Vetenskapsrådet, *spjutspetsforskning*, excellenscentra, concortia, externfinansiering, kurser i hur man ansöker (EU) och en symfoni av 'genus-hållbarhet-och hata koldioxid' fräter bort det som en gång var kreativitet och inellektuell frihet.För 250 år sen give or take, hade Sverige MÅNGA framstående vetenskapare.....hur ska vi vända skutan rätt?!

    2016.06.21

  • Mats Svensson

    Instämmer!Mats Svensson

    2016.06.21

  • Ann-Katrin Swärd

    Instämmer och lägger till att biverkningar kan bl a vara att det hela tiden är samma personer som nomineras och väljs till olika uppdrag. Ofta umgås dessa personer privat och "lobbar" varandra. Det gäller även inom andra områden. Inflation har det nog gått i avhandlingar och professorsutnämningar. I alla fall inom vissa vetenskaper eller de kanske ska kallas "ämnesområden" då en del av dem som utnämns varken har det vetenskapliga som gäller inom den disciplinen eller ämneskompetens. Huvudsaken numera är att du har disputerat, inom vad har mindre betydelse när du får en tjänst.

    2016.12.20

  • Gunnar Widforss

    En tredje tendens (kanske beroende av de två andra) är den eftersatta förvaltningskultur som Sten Heckscher noterar i Karolinska Institutet och Macchiarini-ärendet, liksom den repressiva kultur och tystnadskultur som Kjell Asplund nämner, i sin rapport om Fallet Macchiarini. Det finns anledning att tro att denna tendens finns på fler lärosäten. På många sätt svär denna tendens mot den akademiska öppenhet och frihet som annars (historiskt) har präglat friska lärosäten.

    2016.12.20

  • Mats Bladh

    Jag tror också att Leif Lewin har rätt, men kanske ska man lägga större vikt vid finansiering och anställning. Minskande andel fria medel har visserligen stoppats med den nya forskningspropositionen, men har varit en grund för minskat oberoende. En annan sak har varit de osäkra anställningsförhållandena som gör forskare på olika nivåer benägna att hålla igen på kritiska resultat i sin forskning eller välja sådant som ger belöning.

    2016.12.20

  • Lars Norlen

    Instämmer fullständigt. Nuvarande system kväver kreativitet och är snarast att likna vid en "dödsmaskin" för vetenskapligt pionjärskap, då långsiktig metodutveckling utanför de dominerande verksamhetsfälten i praktiken omöjliggjorts.

    2016.12.20