2017-01-11 Cecilia Bjursell och Annika Engström, Ekon. dr., docent i företagsekonomi resp. fil. dr. universitetslektor arbetsorganisation, Jönköping University

Samverkan ett alibi för kommersiell forskning

Näringslivet har dragit ner på FoU. Nu vill regeringen få lärosätena att göra forskning som kan kommersialiseras, menar Cecilia Bjursell och Annika Engström. Samverkansbegreppet har förskjutits från kunskapsutveckling till innovationssatsningar.

Annika och Cecilia Bjursell.

Annika Engtröm och Cecilia Bjursell.

För att möta dagens stora samhällsutmaningar satsar regeringen på samverkan. Det är klokt tycker vi eftersom problemen är komplexa och samverkan är en bra ansats för att hitta hållbara lösningar. Som Grafström, Jonsson och Klintman påpekar i sin debattartikel Samverkan bortom torghandel och elfenbenstorn, går dock meningarna isär ifråga om hur, när och av vilka aktörer kunskapssamverkan bör bedrivas. När vi läser forskningsproppen Kunskap i samverkan verkar det ha skett en betydelseförskjutning av begreppet samverkan: från att avse gemensam kunskapsutveckling till att handla om innovationssatsningar. Detta ser vi som ett uttryck för ett nytt samverkanskontrakt.

Samverkan har i många avseenden visat sig vara ett mycket bra sätt att bygga robust kunskap – validerad och tillämpbar – till nytta för såväl forskarsamhället som de ingående verksamheterna. Det finns nu en risk att förväntningarna handlar om att bygga denna robusta kunskap trots att metoden har förändrats. Vad händer om vi satsar på samverkan men samtidigt minskar dynamiken i samspelet? I boken Samverkansskicklighet nämns hur forskning och näringsliv har hållit varandra i hand för att tillsammans bygga samhället under hela 1900-talet. Numera verkar det inte räcka att hålla handen utan vi ska prova oss fram i en testbädd (s. 28*). Där är positionerna redan givna. Regeringens förslag (s. 108 ff.*) tydliggör hur lärosäten och forskning ska bidra till att stärka näringslivet och därmed främja konkurrenskraft, attraktivitet och exportmöjligheter. Samverkan framställs som en pardans där näringslivet för.

Det är otydligt på vilket sätt samverkan förväntas bidra till lärosätets utveckling. I propositionen nämns kopplingen mellan forskning och övriga samhället i övergripande termer: ”Utbildning, forskning och innovation ska stå i människornas tjänst för ett hållbart, solidariskt, jämlikt och jämställt samhälle” (s. 20). Ett antal samhällsutmaningar räknas upp, som exempelvis miljö, hälsa samt ökad digitalisering. Nationella prioriteringar rör ett inkluderande, jämlikt och hållbart samhälle och förbättringar av kunskapsresultaten i den svenska skolan. Samhällsutmaningarna är kända och samverkan med näringsliv, offentlig sektor och civilsamhället krävs för att möta dessa (s. 52).

Näringslivet oroar sig alltså för sin konkurrenskraft medan lärosätet ska tillgodose en diversifierad portfölj av behov på alla nivåer i samhället. Förutom dessa olikheter finns det dessutom mörka moln på finansieringshimlen: näringslivets minskade satsningar på FoU och innovation.

  • ”Sverige (…) har tvärtemot flertalet andra länder ökat den statliga FoU-finansieringen, medan näringslivet har minskat sina investeringar i FoU.” (s. 32*)
  • ”I Sverige har [företagens] innovationsrelaterade samarbeten minskat med nästan 8 procentenheter mellan 2004 och 2012, vilket är den största minskningen bland jämförda länder.” (s. 42*)

Näringslivet minskar den finansiella insatsen och här förväntas staten träda in och genom riktade anslag styra forskningen enligt näringslivets önskemål. Det utgör grunden för det nya samverkanskontraktet som bygger på en ojämlik relation med fokus på innovationsaktiviteter som ska främja näringslivet. Lärosätet blir allt mer beroende av externa medel och detta ger effekter för den forskning som görs:

  • ”Vid ett svenskt genomsnittligt lärosäte kommer mer än hälften av intäkterna från externa finansiärer vilket kan begränsa självständigheten och förmågan att planera långsiktigt.” (s. 34*)

Konsekvensen för samverkande forskare är att vi ställs inför svårigheten att bibehålla forskarrollen och den kritiska granskningen i relation till olika samverkansparter i näringslivet. Vi på lärosätena är beroende av extern finansiering och därmed måna om att de företag vi byggt en relation till ska följa med i nästa ansökningsomgång.

Konsekvensen för samverkande forskare är att vi ställs inför svårigheten att bibehålla forskarrollen och den kritiska granskningen i relation till olika samverkansparter i näringslivet. Vi på lärosätena är beroende av extern finansiering och därmed måna om att de företag vi byggt en relation till ska följa med i nästa ansökningsomgång. Sårbarheten och risken för underordning är stor. Därtill innebär den ”in-kind-tid” som näringslivet bidrar med att ”stor och stark” blir en attraktiv part. Hur möter vi då de små företag, tjänsteföretag och ideella organisationer som också behöver stöd i sin utveckling? Finns det risk att samverkan sker där kapitalet finns snarare än där kunskap behövs?

Mot denna bakgrund ställer vi oss frågan vilken roll näringslivet ska ha i forskningsaktiviteter. Sverige har hög vetenskaplig produktion och godkänt citeringsgenomslag (s. 39*). Med nuvarande målsättning, att ”Sverige ska vara en ledande kunskapsnation” krävs att vi fortsätter prestera på minst samma nivå. Därför bekymrar det oss att samverkansbegreppet används som ett alibi för att tvinga in forskningen i innovationsprojekt där kommersialisering är en av de främsta målsättningarna. Samverkan kan bidra med så mycket mer. Samverkan som ett gemensamt kunskapsprojekt mellan jämbördiga parter, vilket kräver tydliga roller och ömsesidiga insatser, har större potential att möta samhällets alla utmaningar. För att möjliggöra detta krävs forskningsfinansiering som är både långsiktig och oberoende.

Cecilia Bjursell
Ekon. dr., docent i företagsekonomi, centrumledare för Encell – Nationellt centrum för livslångt lärande och föreståndare för Skolchefsinstitutet, Högskolan för lärande och kommunikation vid Jönköping University.

Annika Engström
Fil. dr., universitetslektor arbetsorganisation på Tekniska högskolan vid Jönköping University.

* Sidhänvisningar ovan är till Prop. 2016/17:50. Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft.

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Bengt Johannisson

    Hej Cecilia och Annika,

    Jag tycker att ni gör forskarna till alltför viljelösa offer när ni gör dem till näringslivets hantlangare. Två synpunkter.

    Forskarna får försöka bli lite smartare genom att bli mer aktiva i förhandlingarna kring vad kunskap som skall ta fram så att de också gynnar sina egna intressen. Näringslivet vill har samarbetspartners med lite klös i.

    Såsom forskningen gestaltar sig så blir det mer och mer av grupptänkande där det är viktigare att referera till andra än att tänka självständigt. Forskare kan genom samarbete med bland annat näringslivet generera nya forskningsidéer som, med en begåvad hänvisning till praktisk relevans, kan väcka uppmärksamhet också i forskarvärlden.

    Bengt Johannisson, professor emeritus, Linnéuniversitetet

    2017.01.16

  • Cecilia Bjursell

    Hej Bengt

    Vi kan inte annat än att hålla med dig. För det första kan det finnas olika kunskapsintressen hos olika aktörer och det måste vara tydligt om forskning i samverkan ska bli framgångsrik. För det andra finns det potential till förnyelse och relevans när forskning sker i samverkan.

    Det vi inte håller med dig om är ditt inledande påstående - det är inte vi som gör forskarna till viljelösa offer och näringslivets hantlangare utan det handlar om ojämlika förhållanden mellan aktörer som framkommer i propositionen.

    Och kanske finns förklaringen till den här situationen i din kritik av forskarsamhället: "Såsom forskningen gestaltar sig så blir det mer och mer av grupptänkande där det är viktigare att referera till andra än att tänka självständigt." Det är möjligt att forskare av idag är för styrda av publiceringsmått som riktar fokus inåt och tar död på kreativitet och förnyelse. Vi känner samma oro för både det och att alla springer efter samma boll - den som idag handlar om ”innovation” och ”samverkan”.

    Du nämner också att mycket forskning saknar relevans. Vi känner inte till någon sådan. Vår erfarenhet är att den omfattande granskningen av forskningsansökningar för att få externa medel ofta säkerställer relevans. Åtminstone hos oss på de mindre högskolorna där interna medel sällan göre sig besvär.

    2017.01.27