Replik: Ja, låt ranking styra hela forskningspolitiken

Kåre Bremers förslag i Curie på hur svenska universitet ska klättra på rankinglistorna är symptomatiskt för den betydelse som globala universitetsrankingar har fått i den akademiska världen (för en introduktion se Hazelkorn, 2011, Rankings and the Reshaping of Higher Education). Trots att det bara är tio år sedan den första rankingen av detta slag – den så kallade Shanghairankingen – publicerades, så diskuteras placeringsförändringar och topp-100-placeringar nu på största allvar bland forskare, rektorer och politiker.

Bremers förslag kan emellertid betraktas som banbrytande såtillvida att rankingarna som sådana sällan, åtminstone i länder med ett rykte som framstående utbildnings- och forskningsnationer, används för att formulera explicita målsättningar för forskningspolitiken. Bremers initiativ är således lovvärt om man vill se ett svenskt universitet i toppen av dylika listor. Dock finner jag förslaget alltför blygsamt. Med de förslag som föreslås nedan, och som är baserade på aktuell forskning kring rankingar och hur dessa fungerar, bör Sverige som kunskapsnation kunna nå en mycket högre placering än den som Kåre Bremer siktar på. Här följer således tre punkter i en offensiv forskningspolitik:

1. Bremer har helt rätt i att vi bör satsa på toppforskarna; studier visar att några få världsklassforskare kan påverka ett lärosätes placering avsevärt. Vi bör alltså se till att vårt framtida superuniversitet – låt oss kalla det Stockholms Kungliga Universitet – lockar de allra bästa (läs allra mest citerade) forskarna. Vi kan givetvis rekrytera dessa till Sverige, som Bremer föreslår, men det torde vara billigare att bara ”ha dem här på pappret”: Alltså att be dem, för en rundhänt summa pengar, skriva ”The Royal Swedish University of Stockholm” på framtida publikationer. Detta tillvägagångssätt har med framgång använts av flera universitet i Saudiarabien för att uppnå en högre placering i internationella rankingar (Science, 2011 vol. 334, s. 1344-1345).
2. I dagsläget finns det ett drygt tiotal globala rankingar av universitet och det framstår som fördelaktigt om den föreslagna politiken inriktar sig på en eller ett fåtal av dessa. Då rankingarna använder sig av olika indikatorer – publikationer, citeringar, enkätundersökningar bland forskare och studenter, synlighet på webben och så vidare – som ibland kan hamna i konflikt med varandra så bör forskningspolitiken anpassas till den ranking som bedöms som viktigast i Sveriges fall. Då nya rankingar ständigt tillkommer, och indikatorer för etablerade rankingar justeras så bör också en övervakande enhet inrättas vid lämplig myndighet. På så viss kan forskningspolitiken snabbt anpassas då metodiken och indikatorerna förändras.
3. Slutligen bör svenska forskare helt övergå till att skriva på engelska även om en sådan omläggning initialt kan mötas av en viss skepsis bland humanister och samhällsvetare. Det står dock klart att engelskspråkiga länder har en klar fördel i nästan alla globala rankingar och ett helt engelskspråkigt system för högre utbildning torde också locka fler internationella studenter. Genom en sådan omläggning har Sverige en god möjlighet att distansera sig från länder som Frankrike och Tyskland vilka givet sin storlek har haft det svårt att hävda sig i internationella rankingar.

Ovanstående förslag bör direkt ge en avsevärd effekt som med största säkerhet kan placera ett framtida svenska superuniversitet bland de 10 främsta i världen. Den högre utbildningen och forskningen i Sverige – som nyligen rankades som det näst bästa i världen efter USA:s (Universitas21.com) – skulle då äntligen få det flaggskepp som den förtjänar.

Björn Hammarfelt, forskare vid Uppsala universitet och Högskolan i Borås. Har nyligen påbörjat sin VR-finansierade postdok om ”Den metrifierade vetenskapen: Mätningar av kvalité och förändringar i vetenskapens praktik”.

Universitas21.com Länk till annan webbplats.