2017-05-10 Peter Hambäck, professor i ekologi, Stockholms universitet

Replik: Behöver vi verkligen en docenttitel?

Docenttiteln fyller inte någon reell funktion vid universiteten. Att helt avskaffa titeln vore bättre än att ha en byråkratisk, centraliserad docentbefordran, skriver Peter Hambäck, professor vid Stockholms universitet i en replik. Det går utmärkt att bedöma meriter även utan docenttitel.

Peter Hambäck

Peter Hambäck

Douglas Brommesson och Gissur Erlingsson skriver i Curie om hur bedömning av docentbefordran skiljer sig åt mellan olika universitet, och föreslår en centraliserad bedömning (Docentkraven ska inte bero på var man är anställd).

Förslaget låter som en typisk svensk lösning på något som man tycker är en orättvisa: en ökad byråkratisering. Det är naturligtvis bra att bedömningar blir mer jämlika, men frågan är om ett centraliserat system som kommer att kosta mer pengar, och därmed dränera forskning och undervisning på ytterligare resurser, verkligen är lösningen. Dessutom kan man undra hur docentföreläsningarna ska hanteras. Förväntas den sökande åka till Stockholm för föreläsningarna eller ska bedömarna resa runt till de olika lärosätena?

Att frågan uppmärksammas är bra, men bör nog enbart användas som diskussionsunderlag på enskilda universitet för att justera trösklarna internt – om docentkraven ska höjas eller sänkas.

Vidare kan man ifrågasätta docenturens roll i sig. Kriterierna skiljer sig säkert åt mellan ämnen, som Brommesson och Erlingssson beskriver, men betydelsen av docenttiteln i dagens akademiska system verkar vara rätt liten (åtminstone inom naturvetenskap).

Författarna motiverar sitt förslag om centralisering med ”de försprång en tidig docenttitel kan ge för den fortsatta karriären (då det pågår ett hårt nollsummespel om begränsade resurser som forskningsanslag, löner och tjänster)”. Jag har bedömt ansökningar på såväl forskningsråd som i lärarförslagsnämnder, och frågan om docenttitel har inte dykt upp i något av fallen. I båda sammanhangen är reella meriter, som publiceringar med mera, mer relevanta. Tjänstetillsättningar och utvärderingar av bidragsansökningar involverar dessutom ofta utländska sakkunniga, och de vet sällan vad en docentur är för något.

I båda fallen kan denna tröskel ersättas av en faktisk bedömning av meriter.

Jag känner bara till två situationer där docenttiteln brukar vara ett krav, det är för handledarskap av doktorander och för tillsättning av betygsnämndsledamöter. I båda fallen kan denna tröskel ersättas av en faktisk bedömning av meriter. Dessutom är docenttiteln knappast en garanti för ett gott handledarskap. Vid Stockholms universitet är kriteriet att en av handledarna ska ha genom gått en handledarutbildning, och det rimliga kanske är att samtliga handledare har gjort det. Men, det kravet behöver inte vara kopplat till en docenttitel.

På motsvarande sätt kan tillsättning av betygsnämndsledamöter göras genom en granskning av personens cv. Det går ju uppenbarligen att frångå kravet på docentskap vid de tillfällen som man utser ledamöter från andra länder.

Ur mitt perspektiv skulle man helt enkelt kunna avskaffa docenttiteln, eftersom den inte fyller någon reell funktion vid universiteten. Vi har tillräckligt med utvärderingar som det är. Det enda argumentet för att behålla docenttiteln som jag ser det, är kanske den enskildes behov av att bli bekräftad som etablerad forskare. Men behöver vi verkligen ha en central instans för att tillfredsställa det behovet?

Peter Hambäck
Professor i ekologi, Stockholms universitet

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Mikael Lindström

    Det finns en aspekt tycker jag som faller bort lite i denna replik samt i Brommesson och Erlingssons debattartikel och som jag tycker kan vara värd att ta upp också, nämligen vad beträffar undervisningserfarenhet och pedagogisk skicklighet. På Karolinska Institutet (med fakultet) t ex finns ett stort antal verksamma postdoktorer, foassar och seniora forskare. De flesta med mycket begränsad undervisningserfarenhet i bagaget. Däremot finns det väldigt få anställda "universitetslektorer" på KI. Docenttiteln (minimum 120 timmar undervisning samt genomgången högskolepedagogisk utbildning) ger här ett första enkelt sållningsverktyg som iallafall ger kursgivaren en hint om att vederbörande föreläsare någon gång i sin karriär har undervisat t ex läkarstudenter. Tilläggas kan att CV formatet som ofta används inom biomedicinsk forskning på 2 sidor ger väldigt lite utrymme till att beskriva sin samlade undervisningserfarenhet. Så, i avsaknad av "adjunkter" och "lektorer" på KI är docenttiteln rätt bra att ha när man sätter ihop föreläsare till sin kurs eller söker rätt kompetens för nämnder centralt och olika grupper.

    2017.05.15