Nationalekonomin ger oss verktyg att styra resursanvändningen

Mikael Malmaeus och Christian Sandström delar åsikten att den neoklassiska ekonomiska teorin brister i beskrivningen av hur ekonomin hushållar med våra naturresurser. Malmaeus perspektiv är miljöforskarens; Sandströms är teknologens. Eftersom jag är (national)ekonom och har jobbat med klimatfrågor de senaste åren vill jag ge min syn på saken.

Nationalekonomisk analys handlar om att förstå hur marknader fungerar och, när de inte fungerar så bra, om att analysera hur ekonomisk politik skulle kunna bota eller lindra marknadens misslyckanden. Det centrala i hållbarhetsfrågan är att jordens naturresurser är begränsade. Malmaeus menar då att eftersom vi inte kan expandera mer än våra naturresurser tillåter, borde vi ha en mindre tillväxtorienterad ekonomisk politik. Sandström genmäler att tillväxt i hög grad handlar om att använda naturresurser mer effektivt, och att vi därför bör främja innovationer i ny teknik.

Huvudproblemet, att vi har begränsade resurser, kan vare sig marknad eller stat göra något åt. Frågan är om dessa begränsningar leder till marknadsmisslyckanden. Med andra ord, behöver marknaden hjälpas på traven på något sätt? Här är vare sig Malmaeus eller Sandström tydliga i sina resonemang.

En central marknadsmekanism är att när det råder brist på någonting så går priset upp och detta leder till incitament för en mer effektiv hushållning – det blir mer kostsamt att slösa på den knappa resursen. Detta gäller också över tid. Om man tror att en resurs kommer att bli väldigt knapp i framtiden skapas incitament att spara den för framtida användning. Högre pris skapar också incitament att hitta alternativ som inte kräver den resurs som det råder brist på eller att återanvända resursen.

Ibland fordrar en mer effektiv resursanvändning ny kunskap – innovationer. Väldigt många av våra innovationer, stora som små, har historiskt kommit till utan statliga incitament. I den nationalekonomiska litteraturen finns ändå starka argument för statligt stöd. Innovativ verksamhet genererar ofta vinster som innovatören inte kan dra nytta av själv eller ta betalt för, och därför får man för lite innovation om man inte ger ett visst statligt stöd

Detta argument gäller all innovativ verksamhet och inte särskilt den som inriktas mot hushållning med våra naturresurser. Kanske bygger Malmaeus syn på att vi borde lämna framtida generationer en större del av kakan än de skulle få utan statliga ingrepp för att bromsa tillväxten. Men hur vet vi att vi tar för mycket eller för lite av kakan?

Säg att vi håller med Malmaeus och att vi borde vara mer altruistiska i förhållande till framtida generationer. Av detta följer att det inte specifikt är naturresurser vi ska ge dessa, utan att vi borde tänka lika mycket på den kunskap och infrastruktur vi ger dem och de pensionsskulder vi lämnar efter oss. Egentligen skulle vi kanske till och med vilja ”skjuta upp tillväxten” från oss själva till framtida generationer, om man följer denna logik.

Ett tungt argument för att tvinga fram en lägre användning av vissa naturresurser – fossila bränslen – är att de ger upphov till negativa externa effekter. När jag kör min bil på bensin orsakar jag en klimatförändring som, enligt tillgänglig forskning, är skadlig för oss människor. Och detta betalar jag inte för – om inte användningen av bensin beskattas. Sådan beskattning finns i Sverige och det är en välmotiverad skatt. Men skatten är motiverad av externa effekter och inte av det faktum att vi har begränsat med olja i världen! Knappheten på olja är mycket större än den på kol, men det finns all anledning att beskatta kol minst lika högt som olja.

Min slutsats är att klassisk nationalekonomisk teori verkligen hjälper oss att tänka klart i dessa frågor. Jag vill därför uppmana er som förespråkar statliga ingrepp att så tydligt som möjligt basera dem på argument om varför marknaden misslyckas och varför era föreslagna ingrepp gör situationen bättre.

Per Krusell, professor i nationalekonomi vid IIES, Stockholms universitet