2013-05-21 Mikael Hjerm & Rickard Danell, professor resp. docent i sociologi vid Umeå universitet

Kvinnor diskrimineras på lärosätena

Det är lika svårt för en kvinna att avancera i forskarkarriären och bli professor idag som det var för 20 år sedan. En rad faktorer talar för att kvinnor missgynnas inom akademin, hävdar sociologerna Rickard Danell och Mikael Hjerm. För att komma till rätta med diskrimineringen förordar de transparenta system för tillsättning av tjänster.

Mikael Hjerm och Rickard Danell
Foto: Umeå universitet

Nästan 80 procent av landets professorer är män. Samtidigt har andelen kvinnor med professorstitel mer är fördubblats de senaste femton åren. Dessa omständigheter har oftast tagits som intäkt för två saker. För det första att kvinnor diskrimineras inom universitet och högskolor eftersom merparten av professorerna är män samtidigt som kvinnor är överrepresenterade på grundutbildningarna nuförtiden. För det andra att diskrimineringen avtar eftersom andelen kvinnor i professorskåren ökar.

Sanningshalten i dessa slutsatser går dock inte att avgöra på basis av nämnda siffror.

Könsfördelningen i professorskåren beror inte av hur många män och kvinnor som återfinns på grund- eller forskarutbildningen just nu. I stället är den ett resultat av könsammansättningen över så lång tid tillbaks som 40 år eftersom titeln professor i princip är oåterkallelig. Vidare är fördelningen manliga och kvinnliga professorer kopplad till könssammansättningen i till exempel forskautbildningen. Följaktligen säger oss inte det ökade antalet kvinnliga professorer om det är lättare eller svårare för kvinnor att bli professorer idag.

Vi har i vår forskning tagit avstamp i dessa felaktigt grundade slutsatser och undersökt hur det faktiskt ser ut genom att följa alla personer med en doktorsexamen sedan tidigt 1990-tal. Vi har då kommit fram till att kvinnor har en klart mindre chans att bli professorer. Än mer intressant är att vi visar att det inte blir bättre över tid. Sannolikheten att en kvinna blir professor är densamma idag som för mer än 20 år sedan.

Orsaken till att procentuellt fler av professorerna är kvinnor förklaras endast av att det är fler kvinnor inom akademin idag än det var tidigare.  Det betyder att vi kommer få en fortsatt utveckling där allt fler professorer är kvinnor. Eventuellt kan könsfördelningen i professorkåren bli helt jämn. Ändå finns det fortfarande en risk att kvinnors individuella chanser att, relativt män, erhålla en professur inte har förändrats.

Bara för att kvinnor har lägre chans än sina manliga kolleger att bli professorer samt att denna chans inte ökar är detta inget bevis för diskriminering av kvinnor inom universitetsvärlden. För man skulle ju kunna tänka sig att orsaken står att finna i faktorer som återfinns utanför universitetsvärlden, som t ex familjeförhållanden, samhälleliga förväntningar osv. Vi påstår dock på goda grunder att åtminstone en del av skillnaden beror på just diskriminering. Vi kan nämligen visa följande:

  • Det är stora variationer mellan olika forskningsdiscipliner Mer kostnadsintensiva forskningsområden, såsom den experimentella naturvetenskapen, missgynnar kvinnor mest.
  • Det är stora skillnader mellan lärosätena. Generellt missgynnar de gamla lärosätena kvinnor i störst utsträckning, med hänsyn tagit till skillnader i disciplinsammansättningar.
  • Kvinnor och män har lika stora chanser att erhålla viktiga karriärtjänster efter disputation, och bland dem som har en sådan tjänst är sannolikheten att bli professor lika stor, oavsett kön. Men bland dem som inte erhåller en sådan tjänst är männen avsevärt mer framgångsrika. Med andra ord: när tjänster erhålls i öppna transparenta system missgynnas inte kvinnor, vilket internationell forskning på området också visar. Men när detta inte sker missgynnas kvinnor.
  • Fördelningen av manliga och kvinnliga professorer är ett problem eftersom män gynnas av att ha många manliga professorer i sin närhet, precis som kvinnor gynnas av att det finns många kvinnliga professorer i deras närhet, men då  fler män är professorer gynnas män i större utsträckning.

Dessa faktorer sammantaget kan inte förklaras bort av vanliga invändningar såsom att kvinnor inom akademin arbetar mindre, producera mindre etc. Speciellt inte om vi beaktar sådant som att den vetenskapliga produktionen är starkt relaterad till ekonomiska resurser – resurser som kvinnor i ett icke transparant system erhåller i mindre utsträckning.

Sammanfattningsvis visar vi att kvinnor inom universitetsvärlden missgynnas i lika stor utsträckning idag som tidigare, samt att det åtminstone delvis handlar om diskriminering (direkt eller indirekt). Vår, och annan, forskning pekar på att den viktigaste åtgärden för att motverka detta är transparenta tjänstetillsättningar och fördelning av resurser. Med detta sagt ter sig professorsreformen från 1999, som innebar att professor blev en titel och inte en tjänsteposition, högst problematiskt. Från att ha varit en tjänst som tillsattes meritokratiskt har professurer nu blivit en titel som erhålls i mycket mindre transparenta granskningssystem och med mer oklara riktlinjer för vad man ska ha uppfyllt för att erhålla en sådan titel. Så det som delvis var tänkt gynna kvinnorna inom universitetsvärlden har snarast fått motsatt effekt.