2017-05-02 Douglas Brommesson och Gissur Erlingsson, docenter i statsvetenskap vid Lunds universitet resp. Linköpings universitet

Docentkraven ska inte bero på var man är anställd

Det är inte bara de formella riktlinjerna som skiljer sig åt vid docentbefordran. Även när det gäller faktiska vetenskapliga meriter är det stor skillnad mellan ämnen och mellan lärosäten, enligt en pilotstudie som statsvetarna Douglas Brommesson och Gissur Erlingsson gjort. För att göra den här processen mer rättssäker, efterlyser forskarna ett nationellt koordinerat system.

Douglas och Gissur

Douglas Brommesson och Gissur Erlingsson

I slutet av mars publicerade tidningen Curie två viktiga och tankeväckande artiklar om de skilda förutsättningar forskare i Sverige verkar under, beroende på vilket universitet/högskola liksom ämne de är verksamma inom. (Vägen till docent – stor skillnad mellan lärosätena och Ge oss tydligare regler för hur man blir docent.)

Frågan om vilka krav som finns för befordran till docent är viktig. Docenttiteln är i typfallet en förutsättning för att kunna bli huvudhandledare för en doktorand, liksom ett avgörande steg mot en presumtiv anställning som professor. Vidare kommer vid flera lärosäten ett automatiskt lönepåslag på omkring 2 000 kronor. Docent- och professorstitlar är dessutom hårdvaluta på den akademiska marknaden då de signalerar en kvalitetssäkrad kompetensstämpel, en bestämd status, som har potential att ge den enskilde fördelar i ansökningar om både forskningsanslag och tjänster.

Som Curies genomgång visar, finns det de jure – det vill säga på papperet i formella riktlinjer – stora skillnader avseende krav på antal vetenskapliga publikationer och huruvida publikationerna efter disputation ska visa på en breddning i förhållande till avhandlingen, mängden undervisning (och andra pedagogiska meriter), liksom hur mycket samverkan med omgivande samhället som krävs. Mot bakgrund av de försprång en tidig docenttitel kan ge för den fortsatta karriären (då det pågår ett hårt nollsummespel om begränsade resurser som forskningsanslag, löner och tjänster) är det långt i från tillfredsställande att det saknas nationella riktlinjer.

Det verkar finnas ämnes- och lärosätesspecifika normer som sätter ribbor lägre eller högre.

Curies rapportering fokuserade uteslutande på de jure-krav. För ett par år sedan bestämde vi oss för att se bortom formella krav, och i en pilotstudie av ämnena statsvetenskap och nationalekonomi systematiskt söka svar på vilka faktiska vetenskapliga meriter som krävs för att bli befordrad till docent (Brommesson och Erlingsson, 2012). Det ska medges att materialet var begränsat, men resultaten gav trots detta minst sagt förbluffande intryck: de facto-kraven för befordran till docent varierade kraftigt; särskilt inom ämnet statsvetenskap. I en jämförelse med undersökningens extremer, Stockholms universitet och dåvarande Växjö universitet, fann vi att det krävdes tre gånger så starka de facto-krav i det förra fallet jämfört med det senare. Vi såg också en betydande variation i kraven mellan de båda ämnena vid några lärosäten. Med andra ord ser vi inte bara, som Curie visar, skillnader i formella riktlinjer. Det verkar finnas ämnes- och lärosätesspecifika normer som sätter ribbor lägre eller högre, vilket förstärker intrycket av en ordning för befordringar som kan skilja sig åt ordentligt lärosäten och fakulteter. Givet detta stora individuella handlingsutrymme för enskilda lärosäten kan man fråga sig om inte detta, givet de fördelar en docenttitel ger, implicerar ett slags rättsosäkerhet.

I frågan om befordran till professor har vi ännu inte kommit så långt som till att empiriskt studera saken, men det finns skäl att tro att skillnaderna skulle kunna vara än större än mellan dem som befordrats till docent. Läget tycks nämligen rörigare när det kommer till de formella kraven för att ens komma i fråga för att få lämna in en ansökan om att bli befordrad till professor. På vissa ställen är det i stor utsträckning en fråga om ren ”bocka av”-logik som inte har så mycket med faktisk kompetens att göra – snarare än en riktig utvärdering av den faktiska vetenskapliga och pedagogiska kompetensen, förmågan till forskningsledning och samverkanskvaliteter. Exempel på så kallade bocka av-saker som lokalt kan avgöra om du ens kan komma i fråga är: ”Har du gått alla högskolepedagogiska kurser vårt lärosäte erbjuder?”; ”Har du huvudhandlett en doktorand från första dagen vederbörande antogs, till det att vederbörande disputerade; eller ”Har du gjort över X antal tusen undervisningstimmar?”; utan att ta hänsyn till om de pedagogiska kurserna är något att ha, om huvudhandledningen gjorts på ett bra sätt, eller om den undervisning sökande gjort hållit hög kvalitet.

Något gnager med detta. Ordningsmannen i oss stör sig på den bristande rättssäkerheten nationellt, och det faktum att en befordran till docent eller professor speglar vitt skilda krav beroende på en sådan enkel sak som var man råkar vara anställd. Det kan alltså rent praktiskt vara svårare att bli docent eller professor vid vissa lärosäten beroende på långtgående och detaljerade absoluta och icke-förhandlingsbara ”bocka av”-krav jämfört med hur det ser ut på andra håll. Effekten blir att valutan för titlarna nog skiljer sig väsentligt åt beroende på vid vilket universitet man råkar ha sin anställning, trots att titeln i övrigt antas signalera en kvalitetsmässig jämbördighet med övriga docenter eller professorer i landet.

En gång om året har man möjlighet att skicka in sin ansökan om befordran till ett slags kommitté med uppgift att utvärdera ansökningarna efter en standardiserad måttstock.

Om vi är överens om att vi har ett problem här, väcks den konstruktiva frågan vad som kan göras åt situationen. En möjlig lösning är att låta oss inspireras av den norska lösningen. I Norge tillämpas nämligen ett slags (hyggligt) nationellt koordinerat och centraliserat system för befordringar till professor. En gång om året har man möjlighet att skicka in sin ansökan om befordran till ett slags kommitté med uppgift att utvärdera ansökningarna efter en standardiserad måttstock. Systemet lär i praktiken ha sina brister, och det viskas här och var om låga krav för professorstiteln i Norge. Men som ett slags principkonstruktion tycks det oss mer rättssäkert än Sveriges decentraliserade. Ett nationellt samordnat system torde ge bättre möjligheter att parera jävssituationer och försök att internt på lärosätesnivå lyfta fram lokalt omhuldade (men möjligen sämre meriterade) favoriter. Ett sådant system gör det också möjligt att hålla valutan för docent- och professorstitlar mer enhetlig över hela landet. Kanske kunde vi ta till oss det som fungerar med ett sådant system, och justera det som fungerar sämre?

Douglas Brommesson
Docent i statsvetenskap, Lunds universitet

Gissur Erlingsson
Docent i statsvetenskap, Linköpings universitet

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Rune Nilsson

    Det borde vara samma nationella krav för hela landet. Jämförbara mellan fakulteter och ämnen.Detta också för att inte motverka eller snedvrida rörligheten mellan universiteten/högskolorna.
    Blev docent i tumörimmunologi vid Med.Fak., Lunds Universitet 1991.

    2017.05.05