2017-03-29 Sangeeta Bagga-Gupta, Giulia Messina Dahlberg och Ylva Winther, professor vid Högskolan för lärande och kommunikation, Jönköping University; lektor vid Högskolan i Skövde; rektor, Karlstad

Klarar svenska lärosäten kraven på jämlikhet?

Svenska universitet behöver bli bättre på jämlikhet. Personer med utländskt ursprung eller funktionsnedsättningar hör till dem som är dåligt representerade inom högre utbildning. Policyer och tekniska hjälpmedel räcker inte. Jämställdhetsintegreringen borde utvidgas till en jämlikhetsintegrering, menar forskare i en ny studie.

Sangeeta Bagga-Gupta, Giulia Messina Dahlberg och Ylva Winther

Sangeeta Bagga-Gupta, Giulia Messina Dahlberg och Ylva Winther

Delaktighet och inkludering, liksom begrepp som demokrati, jämställdhet och jämlikhet, är centrala idéer som vuxit fram i Europa under efterkrigstiden. I Sverige blev idén om en obligatorisk utbildning för alla – baserad på föreställningen om alla människors lika värde – revolutionerande på många plan.

Skapandet av den gemensamma skolan för drygt ett halvt sekel sedan byggde på heterogenitet, och övertygelsen om att skolan skulle överbrygga sociala skillnader och erbjuda unga medborgare möjligheter till lärande och utveckling, oavsett bakgrund.

Även de senaste årens strävan mot högre utbildning för alla bygger på idén om alla människors lika värde, åtminstone för människor som idag kan göra anspråk på att tillhöra nationalstaten Sverige eller gemenskapen Europa, eller för de som kan betala för utbildning och uppehälle i Sverige. Ambitionen är att möjliggöra klassresor och ekonomisk rörlighet för tämligen heterogena och nya grupper i samhället.

Mångfald och jämlikhet är två mycket viktiga och närvarande begrepp i högskoleförordningen och högskolelagen. Tillsammans med diskrimineringslagen utgör dessa de juridiska ramar som ska styra utbildning och forskning inom högskolan och som vi förväntas förhålla oss till.

Men våra universitet har en del kvar att göra för att bättre leva upp till diskrimineringslagen och bemöta människor som är olika avseende funktionalitet. Vi vet exempelvis att personer med avvikande hudfärg och/eller etnicitet inte har samma förutsättningar som en vit etnisk svensk som är funktionellt ”hel-sinnade” och har högutbildade föräldrar. Heterogenitet avseende studenter, lärare, forskare och administratörer med olika funktionsmöjligheter är dåligt representerad inom högre utbildning.

Inom den nätverksbaserade forskningsgruppen CCD (Communication, Culture and Diversity) vid Jönköping University, har vi under en längre tid studerat frågor om olika ”identitetspositioner” (bland annat genus, etnicitet och funktionalitet) både i och utanför institutionella lärandemiljöer. Med stöd i dessa studier menar vi att frågor om delaktighet och inkludering, samt jämställdhet och jämlikhet, måste tacklas utifrån ett intersektionellt perspektiv där flera identitetspositioner beaktas samtidigt. Vi menar att det behövs en viktig utvidgning från en jämställdhetsintegrering till en jämlikhetsintegrering i samhället.

Vi menar att det behövs en viktig utvidgning från en jämställdhetsintegrering till en jämlikhetsintegrering i samhället.

I en nyligen publicerad studie från ett pågående forskningsprojekt, finansierat av Vetenskapsrådet, har vi identifierat intressanta paradoxer. Exempelvis måste myndiga unga vuxna med en diagnosticerad funktionsnedsättning söka hjälp hos anhöriga eller andra vuxna för att överhuvud taget hitta ett riktat stöd på lärosätena. Ofta är detta stöd reducerat till hjälpmedel, i form av textbaserade eller andra digitala medier. Detta kan handla om medicinskt tekniska lösningar för diagnostiserade barn och unga vuxna, eller om språkliga åtgärder för nya immigranters integrering. Det verkar finnas en ensidig tilltro till den digitala teknikens möjligheter.

Bilden som växer fram i studien är att universiteten erbjuder stöd, inklusive tekniskt stöd, men att man inte har förstått hur man bemöter funktionshindrade och hur teknologin kan användas för att lyckas med inkluderingsprocesser. Budskapet till den funktionshindrade är inte sällan att ”önskemål om stöd måste anmälas i god tid”, och att ”det är svårt att få hjälp”. Det förekom även att stödpersoner saknade grundläggande kunskaper.

I studien lyfter vi också fram att ett öppnare synsätt till delaktighet kräver en medveten pedagogik som har potential att de facto utgöra ett mer inkluderande stöd för alla studenter, och som inte leder till stigmatiseringar.

Vi ser även att frågor om delaktighet och inkludering inte sällan tenderar att hanteras ensidigt på policynivå. I bästa fall anses vägen från policy till handling vara en relativ enkel åtgärd. I värsta fall anses hantering av åtgärder på policynivån vara tillräckliga.

Vi – forskare, (universitets)lärare och beslutsfattare – behöver skapa en bredare, evidensbaserad kunskapsbas och framförallt lämna tron på att ”vi” gör tillräckligt, eller att det enbart är mer ekonomiska resurser eller mer finslipade policydokument som kan skapa delaktighet för de marginaliserade.

Här behövs forskning som kan skapa en helhetsbild, och berika lärosätenas policy-dokument.

Den forskning vi bedriver idag (t ex inom ramen för projekt Delaktighet för alla?PAL) innefattar bland annat kartläggningar och studier av utbildningsmöjligheter och framgångsfaktorer för unga och unga vuxna i skolan, på universitetet, arbetsmarknaden och andra samhällssektorer ur ett utvidgat intersektionellt perspektiv.

För att matcha denna komplexitet krävs mycket mer än implementering av enbart olika medicinska, tekniska, språkliga eller digitala lösningar för personer som på något sätt anses avvika från normen av den självständiga, aktiva, ansvarstagande och anställningsbara studenten. Detta utgör i sig en viktig demokratisk fråga.

Sangeeta Bagga-Gupta, professor, Högskolan för  lärande och kommunikation, Jönköping University
Giulia Messina Dahlberg, lektor, Högskolan i Skövde
Ylva Winther, rektor, Karlstad

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Cecilia Åsberg

    Håller verkligen med! Vi behöver såklart fokuserat jämställdhetsarbete också eftersom det inte direkt går framåt av sig själv, men givetvis ett parallellt jämlikhetsarbete. Den gemensamma nämnaren i sådant transversalt eller intersektionellt arbete är att göra mer för att bredda normen för vem som känner sig/ska få känna sig bekväm i högskole- och universitetsvärlden! (alla) Då behövs också kvalitativa metoder, bredvid de kvantitativa - och experimentella dialoger för nyskapande ansatser.
    Tack för viktig forskning!

    2017.03.31

  • Claes

    Det bästa vi kan göra är att ha stenhårt fokus på meriter. Visst, det finns trögheter och problem, och majoritetsgrupper har ett försprång, men vad man sällan tar i beaktande är vad det alternativ som förespråkas här och i många andra fall innebär:

    En grupp experter skall nogsamt kartlägga, avgränsa grupper och analysera maktförhållanden dem emellan. Vem förtrycker, vem är förtryckt? Vem är privilegierad, vem marginaliserad? Hur är de det? Möjligen skall "grupperna själva" delta i arbetet, och frågan uppstår då hur representanter utväljs eller träder fram. Hur hanterar man de som inte vill låta sig företrädas av typexemplar för sin grupp? Hur representativa är de för grupper som det är väldigt oklart hur man ens avgränsar till att börja med?

    Allt detta skall baseras på teori som har en väldigt luddig gräns mot politisk filosofi - och så stöds hela rasket på förtroendet hos experter och på vetenskap.

    Med hjälp av detta skall sedan personal "utbildas" i att balansera en ständigt föränderlig flora av grupper och dess inbördes förhållanden på ett sätt så att ingen blir missnöjd. Det blir kort och gott helt ohanterligt.

    2017.03.31