2013-01-24 Christer Löfstedt, professor i kemisk ekologi, prefekt, biologiska institutionen, Lunds universitet

Ifrågasätt de nya sanningarna i stället

Problemen med svensk forsknings kräftgång löser vi inte med bättre anställningsvillkor för doktorander och unga forskare. För att vända utvecklingen måste vi framförallt skilja på forskning och innovation, återgå till kollegialt styre i högskolevärlden och öka direktfinansieringen. Det menar Christer Löfstedt, professor i kemisk ekologi och prefekt vid Lunds universitet. 

Christer Löfstedt
Foto: Lena Björk Blixt

Svensk forskning tappar sedan ett par decennier mark i internationella jämförelser och är föremål för en hel del politik. Men vad är orsak och vad är verkan? Samma fenomen kan ha olika orsaker i olika länder. Är det för lite eller för mycket av strategisk styrning?

Gunnar Öquist och Mats Benner granskar i Fostering breakthrough research: A comparative study (KVA) svensk forskning. För ovanlighetens skull kan jag som prefekt och aktiv forskare känna igen mig i verklighetsbeskrivningen och instämma i de flesta rekommendationerna. Kände igen mig gjorde jag även när jag läste Vetenskapsrådets rapport Reformer inom forskning och forskarutbildning 1990–2007, men den framstod mest som en förteckning över missgrepp som lett fram till dagens läge. Undantaget några hack i kurvan har reformerna genererat nya problem snarare än lösningar på de gamla. I strävan att anpassa forskningen till verkligheten utanför akademin har politikerna missat den specifika verklighet som är forskningens vardag och väsen.

Vägen anträddes kring 1990 vilket osökt för tanken till statsvetaren och f.d. statssekreteraren Sverker Gustavsson och hans uppsats Forskningens frihet efter kalla kriget. Från slutet av första världskriget fram till tidpunkten för Berlinmurens fall försvarades med Gustavssons ord den fria forskningen vältaligt och effektivt. Men så ifrågasätts paradoxalt forskningens frihet samtidigt som muren faller och friheten ökar i övrigt. Trenderna i forskningspolitiken och klåfingrigheten har sedan i stort sett varit oberoende av regering.

Gustavsson kom från akademin och återgick till densamma – en sorts variant av kollegialt styre sådant vi känner det från universitetsvärlden. Fast sådana statssekreterare görs nog inte mer. Det kollegiala styret har dock liksom den fria forskningen – forskning på eget programansvar – fått stryka på foten. Det finns hos både politiker och universitetsledningar numera en uttalat instrumentell syn på forskning och kunskap. Är det inte svensk industris framtid som ska räddas så är det miljöfrågan som ska lösas, eller regionalpolitiken och mångfalden som ska fixas. Forskningspolitiken har tagits över av innovationsivrare, och stora delar av universitetsvärlden styrs av ett ledarskapsindustriellt komplex. Ekonomistyrning, innovationer, mångfald, kvalitetskontroll och autonomi kunde vara positiva inslag, men betyder med fel ledning mest mera trubbel för forskaren.

Tidigare inlägg i Curie under rubriken Forskningens framtid i Sverige av Emelie Lilliefeldt och Göran Arrius från Saco (17/12-12) och Josefin Utas från Sveriges ingenjörer (19/12-12) handlar till stor del om fackliga frågor och anställningar. Svårigheten att göra forskarkarriär inom den akademiska världen ”är inte att forskningen i sig är svår, utan för att arbetspremisserna är som de är” om man får tro Utas, som manar oss ifrågasätta gamla sanningar om universitetsforskningens speciella natur.

Inget är svårt för den som inte behöver göra det själv. Jag menar att det är de nya sanningarna som bör ifrågasättas. Svensk forsknings kräftgång beror inte på anställningsvillkoren för doktorander och postdoktorer. De kan bli bättre men är faktiskt redan mycket goda internationellt sett.

Behovet av tryggare anställningar för ”unga” och stöd till ”de bästa forskarna” upprepas som ett mantra, men rymmer problem. De yngre blir snart äldre och ska då konkurrera med både unga och gamla om externa medel till de mest excellenta. Utan forskningsanslag ingen forskning, oavsett anställningsform. De akademiska ledare eller det forskningsråd som med osviklig precision kan plocka ut ”de allra bästa” redan i unga år finns inte. Vi måste därför acceptera en löpande gallring under karriären baserad på prestationer och konkurrensförmåga. Fast anställning gäller bara så länge det finns fast finansiering och fast finansiering finns idag inte ens för väletablerade professorer.

Arbetsvillkor är mycket mer än anställningsvillkor:

  • Blanda inte samman olika sidor av forskningen. Blanda framför allt intesamman forskning och innovation. Forskning på eget programansvar är något helt annat än politiskt och kommersiellt styrd forskning. Ge forskningen vad forskningen tillkommer och innovationerna och näringslivet sin beskärda del.
  • Städa ut det ledarskapsindustriella komplexet och återgå till kollegialt styre i högskolevärlden. Bristande förankring i kärnverksamheten i kombination med avsaknad av andra arbetsuppgifter är en livsfarlig kombination.
  • Spela inte ut unga mot äldre. Dimensionera systemet med avseende på tjänster, anställningsformer och anslag så att forskningen på eget programansvar garanteras långsiktighet och hög kvalité.
  • Forskningsgenombrott kan ofta inte förutses och sällan avläsas i nästa kvartalsrapport. Öka direktfinansieringen av fakulteternas forskning på eget programansvar till de 75 procent den en gång var.

Det är dags för en evidensbaserad forskningspolitik, mindre management, mera sunt förnuft och mindre politisk och facklig klåfingrighet. Öquist och Benner pekar ut färdvägen.

Christer Löfstedt
Professor i kemisk ekologi och prefekt vid Lunds universitet

Fotnot: Detta inlägg tillägnas min kollega och chef Olov Sterner, dekanus vid naturvetenskapliga fakulteten, på hans 60-års dag. Olov idkar framgångsrikt akademiskt ledarskap, samverkar med kollegorna och håller igång sin forskning.