2017-06-26 Gerd V. M. Haverling, professor i latin, Uppsala universitet

Replik: I docenttitelns historia finns nycklar till förnyelse

Docenttiteln behövs för att markera vetenskaplig kompetens, menar Gerd V. M. Haverling, professor i latin, vid Uppsala universitet. I debatten kring docentrollen i Curie, som har uppmärksammats av flera skribenter, ger hon en historisk tillbakablick.

Gerd V. M. Haverling

Kraven på att bli docent är olika på olika lärosäten. Det problematiska med detta har uppmärksammats av flera skribenter. Hur blev det så? Genom att blicka bakåt och utåt kan vi få nycklar till hur vi kan utveckla docenttiteln idag. Så låt oss ta det, inte från början, men från mitten av 1900-talet.

Då kunde den som hade skrivit en bra avhandling i Sverige få docenttiteln med en gång efter disputationen. På den tiden fanns det en mer omfattande betygsskala för avhandlingar och en bra avhandling kunde få så kallade docentbetyg.

Då kunde den som hade skrivit en bra avhandling i Sverige få docenttiteln med en gång efter disputationen.

Det fanns även ”docentstipendier” – en sorts motsvarighet till senare tiders postdok-stipendier. Så småningom inrättades även docenttjänster. De var egentligen tidsbegränsade (till sex år), men eftersom många docenter inte hade andra jobb att gå till blev det på 1970-talet allt vanligare att tjänsterna varade betydligt längre. En bit in på 1980-talet permanentades dessa tjänster och de som hade dem blev universitetslektorer.

I det läget inrättades en ny typ av tjänst som skulle ge unga doktorer en chans att meritera sig: forskarassistenttjänsten. Tanken var att man skulle bli docent under de fyra år tjänsten varade. Den som lyckades med det kunde få behålla tjänsten under ytterligare två år. Denna möjlighet togs dock bort senare.

I slutet av 1980-talet restes krav på mer omfattande vetenskaplig produktion av god kvalitet, utöver avhandlingen, för att tituleras docent. En bit in på 90-talet började man även kräva viss pedagogisk meritering – blivande docenterna fick hålla så kallade docentföreläsningar. Ungefär så har det sedan dess varit.

Problemet är att kriterierna är olika mellan olika lärosäten och att kraven på pedagogisk meritering ibland har blivit väl omfattande och specifika. Det senare är troligen ett resultat av senare tiders starkare betoning av pedagogiska meriter i samband med tillsättningen av lektorat och professurer. Frågan är dock om docentkompetensen i första hand ska handla om den vetenskapliga kompetensen eller om den framför allt ska återspegla behörigheten till en tjänst som lektor eller professor.

Motsvarigheter till vår docenttitel finns på ganska många håll i världen. I Tyskland har man länge haft ett system med två avhandlingar, en doktorsavhandling, som motsvarar till exempel. en internationell PhD eller en nutida svensk doktorsavhandling, och en ”Habilitations”-avhandling, som förväntas handla om något annat än den första avhandlingen. För fast anställning som universitetslärare krävdes fram till 2002 Habilitation, men sedan dess har man mjukat upp kriterierna något.

En person som inte har en anställning vid ett universitet men ändå är ”habiliterad” kallas ”Privatdozent”, vilket låter tjusigt men döljer en bister verklighet: en sådan person kan nämligen tvingas ge viss undervisning utan att få betalning för den – för att få behålla sin titel och behörighetsgrad!

Det turkiska system som Solmaz Filiz Karabag beskriver i sin krönika påminner mycket om det tyska och Habilitationen är den högsta akademiska examen även i Österrike, Lichtenstein, Schweiz och Frankrike. I Frankrike kan man dock bli anställd som universitetslektor utan Habilitation, men ambitiösa lektorer med siktet inställt på att avancera till professorer måste se till att ”habilitera sig”.

Danmark har ett liknande system. När doktorsexamen skulle anpassas till en internationell nivå, valde man i Sverige att sänka kraven en del, medan danskarna i stället behöll de höga kraven för sin doktorsgrad, som i praktiken närmast är en sorts professorsexamen: det anses vara direkt pinsamt om en dansk ”Dr. Phil.” inte blir förklarad professorskompetent när han eller hon söker professur! I stället införde man en ny, lägre doktorsexamen kallad PhD (pehåde) som motsvarar vår nutida svenska doktorsexamen. Under en period mot slutet av 1900-talet delade man i Danmark ut titeln ”docent” till en del vetenskapligt särdeles väl meriterade universitetslektorer – i stället för att, som vi nu gör i Sverige, befordra dem till professorer.

I Norge avskaffades docenttiteln 1985: där valde man då att rätt och slätt omvandla sina docenter till professorer.

I Norge avskaffades docenttiteln 1985: där valde man då att rätt och slätt omvandla sina docenter till professorer. I Finland finns docenttiteln däremot kvar och där är kriterierna i stort sett desamma som i Sverige – men med den skillnaden att de pedagogiska meriterna inte betonas på samma sätt som hos oss.

Jag är övertygad om att docenttiteln behövs. Det finns ett behov av att markera en vetenskaplig kompetens som är högre än kraven för doktorsexamen, men som ännu inte uppfyller kriterierna för professorskompetens (som vi nog bör undvika att sänka alltför mycket). Vi kan inte ställa så höga krav på våra doktorer att de ska kunna ingå i exempelvis en betygsnämnd i samband med en disputation. (Vilka praktiska problem som skulle uppstå om vi måste ta ställning till folks kvalifikationer varje gång en betygsnämnd ska tillsättas har vältaligt beskrivits av Nils Dahlbäck.) Det bör också finnas en möjlighet även för den som inte har fast anställning att få denna högre vetenskapliga kompetens erkänd.

Däremot undrar jag om det är så klokt att ställa alltför specificerade krav på pedagogisk meritering i detta sammanhang. Titeln docent betyder egentligen undervisande, och en docent förväntas självklart kunna undervisa. Den grundläggande tanken bakom docenttiteln är förstås att det bör finnas ett nära band mellan undervisning och forskning och att den som själv är en god forskare har goda förutsättningar att förnya den akademiska undervisningen.

Men framför allt har titeln handlat om de vetenskapliga meriterna och dessas omfattning och nivå. Så bör det vara även i framtiden. Kanske kan det däremot vara klokt att skapa en särskild titel som gäller den som har särskilt omfattande och goda pedagogiska meriter.

Docenttiteln bör förnyas och utvecklas – och definitivt inte avvecklas!

Gerd V. M. Haverling
professor i latin, Uppsala universitet