2015-11-19 Helen Dannetun, , rektor vid Linköpings universitet och ordförande för Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF)

Högkvalitativ forskning kräver långsiktighet och akademisk frihet

Det är utomordentligt viktigt för den akademiska forskningen att lärosätena ges frihet, och att forskarna fritt kan välja forskningsfråga och metod, skriver Helen Dannetun, rektor vid Linköpings universitet och ordförande för SUHF. Samtidgt varnar hon för alltför hög grad av externfinansiering.

Helen Dannetun
Foto: Peter Karlsson

Universitet och högskolor har varit mycket framgångsrika och långsiktigt stabila som samhällets främsta institution för att ta fram och förmedla kunskap. En väsentlig faktor för denna framgång har varit närstående men oberoende institutioner, i form av akademier och, under de senaste dryga halvseklet, forskningsråd, som granskat, utvecklat och delfinansierat den akademiska forskningen. En förutsättning har också varit det akademiska systemets, och dess ingående delars, oberoende.

Forskningsråden och lärosätena har alltså på det hela taget samma mål och är ömsesidigt beroende av varandra. Men då det gäller hur man ser på utvecklingen av det svenska forskningssystemet finns det skillnader. Lärosätena förordar decentralisering med ökad autonomi, ökade basanslag, tydligare mål- och resultatstyrning, ökat kvalitetsansvar men samtidigt en väsentligt förbättrad central uppföljning. Vetenskapsrådet å sin sida förordar en ökning av rådsmedel, ett centraliserat kvalitetssystem och ytterligare möjlighet till påverkan av lärosätenas rekrytering från Vetenskapsrådets sida.

En central fråga är hur staten fördelar medel till forskning inom högskolesektorn. Under en längre tid har politiken varit att öka andelen forskningsmedel som ska fördelas i konkurrens – med målet att forskningen med högst kvalitet finansieras. Denna politik har lett till att rådsandelen av den statliga finansieringen av högskoleforskningen ökat från 22 till 34 procent mellan 1995 och 2013.

Löntagarfondstiftelserna utgör i hög grad en del av samma politik och räknas dessa med är ökningen ännu större, från 22,5 till 40 procent. Den politik som förordats av Vetenskapsrådet och många andra har således fått ett stort genomslag, men effekten av den är knappast att svensk forskning utmärkt sig positivt i konkurrensen med andra länder. Istället har inte minst Vetenskapsrådets rapporter visat att svensk forskning tappat mark. (Se exempelvis The Swedish production of highly cited papers, 2012 och Den svenska produktionen av högt citerade vetenskapliga publikationer, 2010.)

Det finns alltså all anledning att starkt ifrågasätta om forskningen vid universitet och högskolor sammantaget kan uppnå den högsta kvaliteten med en alltför hög externfinansieringsgrad. Då basanslagen utgör en alltför liten del av finansieringen förlorar lärosätena en stor del av sin förmåga att skapa goda, förutsägbara karriärvägar för lärare/forskare och att strategiskt kunna rekrytera nya medarbetare. Finansieringen räcker knappt till att finansiera dagens lektorer och professorer, vilket innebär att i stort sett alla andra anställningar styrs av externa medel. Förhållandet har påpekats i ett antal artiklar här i Curie. God forskning kräver långsiktighet.

Effektiv och högkvalitativ forskning vid universitet och högskolor måste bygga på att de ingående enheterna ges möjlighet att skapa goda förhållanden och att kunna välja en inriktning som passar det egna lärosätet. Utöver förfogande över åtminstone hälften av forskningsmedlen behöver lärosätena också möjlighet att bygga upp kapital, möjlighet att finansiera akademisk verksamhet – det vill säga både utbildning och forskning, genom en större flexibilitet i användningen av anslag till forskning och utbildning – och utökade legala möjligheter till avtal, sekretess, donationsmottagning och så vidare.

Det är utomordentligt viktigt för den akademiska forskningen att lärosätena ges denna frihet, liksom att forskarna vid universitet och högskolor får möjlighet att fritt välja forskningsfråga och metod. Samtidigt har självklart staten och andra finansärer ett ytterst legitimt intresse av att kunna bedöma om de inte föraktliga summor, som går till högskoleforskningen, resulterar i bra forskning. Det behövs en förstärkt och för intressenterna gemensam nationell uppföljning och utvärdering som ger en allsidig belysning av verksamheten. Analyserna bör självfallet inkludera jämförelser av forskningskvalitet och dessa kan mycket väl påverka anslagsfördelningen. SUHF vill dock understryka svårigheten att i form av algoritmer, överföra resultat av uppföljning och utvärdering till anslagsfördelning.

Forskningen fungerar bäst om lärosätena ges möjlighet till olika inriktning så att systemet inkluderar stor mångfald. För att ett sådant system ska fungera krävs autonomi (inte minst ekonomisk), en mål- och resultatstyrning som främjar mångfald, lokalt ägda kvalitetssystem som samordnas men är anpassade till varje lärosätes profil, samt kritisk granskning av verksamheten – både nationellt och internationellt.

Helen Dannetun
Rektor vid Linköpings universitet och ordförande för Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF)

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Stina Gerdes Barriere och Jonas Gurell

    Den som läser argumentet i artikeln kan få intrycket att forskningsrådens andel av statens anslag till forskning har ökat och nu utgör mer än en tredjedel. Det stämmer inte. Vi vill påpeka att i själva verket så utgjorde de direkta anslagen 65 procent av de statliga forskningsmedlen till högskolesektorn år 2013. Rådsandelen, dvs. pengar som fördelas av VR, Forte och Formas, utgjorde 22 procent (inte 34) och andra statliga myndigheter utgjorde 14 procent. Under perioden har andelen av högskolornas forskningsresurser från andra finansiärer än statliga ökat kraftigt, från 20 procent till 31 procent. De siffror, 22 respektive 34 procent, som hänvisas till i artikeln är rådsmedlens storlek relativt de direkta anslagen till universitet och högskolor och inte andelen av den statliga finansieringen. Löntagarfondsstiftelserna och forskningsråden tillsammans stod för 25 procent av de sammantagna avsättningarna för forskning år 2013 från staten och löntagarfondsstiftelserna. För år 1995, då stiftelserna precis påbörjat sin verksamhet, är motsvarande siffra 15 procent. Dvs. ökningen i är från 15 till 25 procent.Stina Gerdes Barriere och Jonas Gurell, analytiker på Vetenskapsrådet

    2015.12.07