2017-02-15 Olof Hallonsten, fil dr i forskningspolitik, Lunds Universitet

Fullfinansiera alla tillsvidareanställningar med basanslag

Allt fler inom akademin måste själv skaffa pengar till sin forskning, även den egna lönen. Det gör ibland tillsvidareanställningen till en chimär, skriver Olof Hallonsten, vetenskapssociolog vid Lunds universitet. Tjänste- och karriärstrukturen måste anpassas till verkligheten.

Olof Hallonsten

Olof Hallonsten

Karriärvägarna inom akademin är omdebatterade. Oftast är det bättre möjligheter för unga forskare att meritera sig till tillsvidareanställningar som diskuteras, men då glöms en viktig faktor bort: finansieringsvillkoren. Det är inte sällan de som i praktiken styr vilken anställningstrygghet unga forskare har.

Det senaste halvseklet har andelen extern forskningsfinansiering vid svenska universitet och högskolor gradvis vuxit till över 50 procent av den samlade forskningsvolymen. Utvecklingen var länge välbehövlig, då den premierade vetenskaplig kvalitet (bedömd i forskningsråden) och strategiskt relevanta projekt (identifierade av exempelvis Styrelsen för Teknisk Utveckling, STU), på viss bekostnad av stagnerande forskningsmiljöer. Många av Sveriges nuvarande styrkeområden inom FoU har den växande externfinansieringen att tacka för framgångarna.

Men den stora andelen extern forskningsfinansiering fungerar dåligt ihop med rådande tjänste- och karriärstruktur. Allt fler inom akademin, särskilt de unga, måste idag själva skaffa pengar till sin forskning, även den egna lönen. Det gör ibland tillsvidareanställningen till en chimär, eftersom en trygg och meningsfull arbetssituation är beroende av dessa externa medel. Debatten om bättre anställningsvillkor och bättre karriärvägar inom akademin ignorerar till stor del denna problematik. Karriärutredningen behandlar den i förbigående (SOU 2016:29, ffa s 223-224), men förra årets forskningsproposition är bedövande tyst i frågan.

Vad sker med en ung forskare vars tjänst är finansierad av externa medel, då dessa sinar? Den visstidsanställda får naturligtvis se sig om efter annan anställning. Men även den tillsvidareanställda har en osäker sits. I sämsta fall blir hen uppsagd på grund av arbetsbrist. Kanske kan institutionen hjälpa till, genom att öka andelen undervisning i tjänsten. Att undervisa för att tjäna sitt levebröd är naturligtvis inget straff – i vissa fall är det tvärtom ett privilegium. Men det finns en klar risk att man tvingas undervisa på kurser vid sidan om det ämnesområde man investerat många år i att bygga en specialistkompetens inom, för att få ihop till lönen. Det är knappast bra för utbildningens kvalitet, eller dess ”forskningsanknytning” (se t ex s 24, 49, 53, i forskningspropositionen Kunskap i samverkan). Problemet är inte alls bara schematekniskt: Vad är samhällsnyttan i att forskarutbilda och docentmeritera människor som inte sedan bereds möjligheter att bidra till forskningen och studenternas förkovran utifrån en självständig och trygg position inom akademin?

Klokast vore att reglera tillsvidareanställningar så att de alltid fullfinansieras av basanslag, och alltid lyses ut öppet och tillsätts i konkurrens.

Den stora andelen externfinansiering i universitetens forskningsvolymer är troligen här för att stanna. Projektbidragen ger ofta fina möjligheter för unga forskare att meritera sig och specialisera sig. Omedelbart efter disputation saknas det kanske också andra alternativ. Men tjänste- och karriärstrukturen måste anpassas till verkligheten.

Klokast vore att reglera tillsvidareanställningar så att de alltid fullfinansieras av basanslag, och alltid lyses ut öppet och tillsätts i konkurrens. Tjänster som finansieras av externa medel bör samtidigt särskiljas helt och begränsas till den tid medlen täcker. Fullfinansierade och tillsvidareanställda forskare/lärare kan använda externa medel för att anställa assistenter och projektmedarbetare (på visstid).

Många invänder säkert att man på detta sätt skulle skapa ett ”a-lag” av basanslagsfinansierade forskare/lärare och ett ”b-lag” av projektfinansierade postdocs. Jag vill hävda att den situationen i själva verket redan råder idag, i skuggan av den pågående debatten om karriärvägar. Det råder ingen brist på pengar vid svenska universitet, men det råder stark brist på tydlighet, transparens, riktig anställningstrygghet. Det saknas goda villkor för att forskning och utbildning i samverkan ska kunna dra nytta av unga forskares ambitioner och förmågor. Dessa brister utgör långsiktiga hot mot de akademiska friheterna och kvaliteten, som forskningspropositionen åtminstone i ord säger sig värna.

Olof Hallonsten
Fil dr i forskningspolitik, docent i vetenskapssociologi, Ekonomihögskolan vid Lunds Universitet

7 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Per Runeson

    Väl rutet, Olof! Detta är den största källan till arbetsmiljöproblem och stress vid universiteten. I dagsläget är det klarat kontraproduktivt för forskningskvaliteten. Dessutom bidrar det signifikant till den fortsatta genusobalansen inom akademin.

    Per Runeson, prefekt datavetenskap, Lunds universitet

    2017.02.16

  • Nätverket Vetenskapskvinnan

    Vi instämmer. Framför allt när det gäller att tjänster måste tillsättas i konkurrens. Så ser det dessvärre inte alltid ut idag, vilket starkt bidrar till en situation där "a"-laget sitter på trygga anställningar delvis finansierade av de overheads som dras in av b-laget som saknar anställningstrygghet. Så vi behöver kvalitetssäkra hur tjänstetillsättningen går till - se http://vetenskapskvinnan.blogspot.se/2016/07/vetenskapskvinnans-guide-till.html

    Nätverket Vetenskapskvinnan

    2017.02.17

  • Joakim Amorim

    Sverige borde närma sig internationell praxis på denna och flera andra punkter. UoH måste välja vilka man anställer det kan inte avgöras av externa finansiärer. Instämmer i Hallonstens inlägg.

    2017.02.17

  • Arne Elofsson

    Det skulle finnas väldigt få sökande till alla de anslag som finns för unga forskare ifall endast de med fast anställning får söka. Hur många WAF hade fast anställning när de fick anslagen? Problemet med Postdoc är inte att de är ett b lag utan att de är finansierade av anslag. Ska de automatiskt få sparken när professorn går i pension, slutar eller blir av med anslag? Vill vi ha en sådan arbetsplats?

    2017.02.17

  • Anna Sundén

    Vad är det som säger att forskningsråden borgar för vetenskaplig kvalitet och att det inte kunde göras bättre på annat sätt? Det är många andra faktorer som avgör vilka som får projektmedel.

    2017.02.17

  • DoktorDoktor

    Efterlängtat inlägg! Det är ett obegripligt oskick med ett system där man förväntas dra in pengar till sin egen lön (genom ansökningar som man naturligtvis får skriva på fritiden) och det är hög tid för en reform. I samma veva måste överproduktionen av doktorer också stävjas. Antalet platser på forskarutbildningen borde på något sätt knytas till antalet säkra seniora tjänster så att alla vet ungefär hur landet ligger. Inom viss ämnen idag är ju chansen till en stabil akademisk karriär efter disputation mycket liten samtidigt som möjligheten att få reell användning för sin forskarutbildning utanför akademin är obefintlig. Det är svårt att beskriva det som annat än ett stort slöseri med allmänna medel och med högt begåvade människors arbete.

    2017.02.17

  • Erik Lindahl

    Visst låter det fint att alla forskare ska vara fullfinansierade, men man kan ju vända på resonemanget: Anta att en lektor eller professor år efter år får urusla kursutvärderingar. Jag tror inte många av oss tycker att en sådan person har "rätt" till undervisningstid för sin egen skull, utan att det måste baseras på kompetens och värde för studenterna. Samma villkor bör självklart gälla för forskningssidan. Slutsaten av det Hallonsten skriver om extern finansiering är ju delvis att de externa aktörerna verkar ha varit bättre på att hitta ledande forskare - men på kort sikt skulle förslaget i praktiken innebära att det är sådana forskare vi inte längre anställer, medan lokala förmågor rekryterade genom nepotism plötsligt är garanterade full lön till pensionen.

    2017.02.17