2017-03-21 Dieter K. Müller, vicerektor vid Umeå universitet

Forskningsproppen är egentligen en kritik av dagens forskningssystem

Samverkan löser ingenting så länge New Public Management är rådande vid våra lärosäten. Det menar Dieter Müller, vicerektor vid Umeå universitet.

Dieter Müller

Dieter Müller

Forskningspropositionen Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft har mottagits med blandade känslor på många håll och diskuterats flitigt, inte minst med hänsyn till dess fokus på samverkan. Det är lätt att hålla med i den kritik som har framförts och jag ska försöka undvika att upprepa argumenten. Istället handlar detta inlägg om frågan VARFÖR denna övergång från excellens- till samverkansfokus äger rum.

Det finns något djupt kluvet över forskningspropositionen, vilket blev tydligt på ett seminarium på Rosenbad strax före jul. Ansvariga ministern Helene Hellmark Knutsson inledde med att redogöra för utvecklingen av svensk forskning i relation till andra länder. Naturligtvis baserades redovisningen på bibliometriska data och budskapet var välkänt: Sverige har haft en sämre utveckling än många jämförbara länder trots att man har satsat mer än andra. Detta framställdes som ett problem och forskningspropositionen som en katalog av åtgärder som ska förbättra Sveriges relativa position.

Många har under åren hävdat att bibliometri är ett tvivelaktigt sätt att mäta vetenskaplig kvalitet. Det är ett uttryck för styrmetoden New Public Management och tron på konkurrensens och marknadens förmåga att optimera forskning med hänsyn till produktivitet och impact. Många forskare, inte minst inom samhällsvetenskap och humaniora, har därför krävt att bibliometrin – och dess användning för resursallokering – skrotas eftersom långt ifrån alla vetenskapliga texter fångas upp och man missar forskningens betydelse för samhällsdebatt och kulturliv.

Mot denna bakgrund kan man bli överraskad av att regeringens fokus på samverkan stöter på motstånd även bland humanister och samhällsvetare. Det blev kanske lite mer fokus på samverkan än många hade förväntat sig. Till och med Svenskt näringsliv, som annars verkar gilla att kritisera högskolesektorn, förblev i stort sett stumt.

Regeringen tycks vara missnöjd med forskningens närvaro i näringsliv och samhälle; de stora investeringarna i forskning har inte lett till önskad effekt. Tyvärr artikuleras inte exakt vad som hade förväntats, men liksom i Douglas Adams roman Liftarens guide till galaxen är svaret känt (”42”). Här stavas svaret ”samverkan”. Återstår bara att identifiera frågan och problemet, eftersom majoriteten forskare nog instämmer i att samverkan i sig själv inte leder till fler artiklar och citeringar, även om propositionen verkar vilja skapa ett sådant samband.

Personligen tolkar jag propositionen som en ganska fundamental kritik mot det forskningssystem som New Public Management har drivit fram. Det gäller åtminstone inom några forskningsfält, där forskning för somliga ofta handlat om att publicera så mycket som möjligt om teman som tillåter att skörda så många citeringar som möjligt i en ständig tävlan om ekonomiska resurser och trygga anställningar. Denna kritik är det många som instämmer i. Tyvärr är det idag så att långt ifrån alla forskare deltar i samhällsdebatten eller interagerar med potentiella intressenter utanför akademin på annat sätt. Sådant tar nämligen tid, är ofinansierat och ibland helt enkelt besvärligt.

Jag gissar att många utanför universitetssektorn tycker att forskare, inte minst inom samhällsvetenskap och humaniora, ibland ägnar sig åt lite väl esoteriska övningar. Även naturvetenskaper och medicin ifrågasätts ibland; universitet och högskolor vill ju inte forska om vad företagen vill ha, utan ägnar sig snarare åt långsiktig grundforskning som inte ger omedelbara resultat. Så verkar också Svenskt näringslivs ständiga försök att bolagisera ledningsstrukturer inom universitetssektorn handla om att vilja använda statliga medel för att kompensera de nedskärningar som gjorts i företagens forskningssatsningar.

Jag tror att det är orsaken till att propositionen domineras av ordet samverkan. Ministern konstaterande under seminariet att forskare nog måste räkna med att samhället vill se konkreta resultat när man nu har satsat så mycket pengar på forskning. Det är ett tydligt uttryck för ett sådant synsätt hos regeringen.

New Public Management är ett resultat av en offentlig misstro till sektorns – och i förlängningen den enskilde forskarens – förmåga att hantera resurser ansvarsfullt.

I grunden handlar idén att använda samverkansindikatorer för att fördela anslagsmedel fortfarande om samma ideologi som har fört fram New Public Management. I universitetssammanhang är det ett resultat av en offentlig misstro till sektorns – och i förlängningen den enskilde forskarens – förmåga att hantera resurser ansvarsfullt om dessa inte styrs genom ett incitamentssystem och ständiga utvärderingar. Bibliometri, som i alla fall är någorlunda genomskinlig och tydlig, ersätts eller kompletteras nu med ett ännu mer absurt mått som Vinnova på regeringens uppdrag försöker utveckla. I värsta fall kommer det att leda till en situation där den bästa berättelsen om den egna förträffligheten belönas. Om regeringen skulle lita på att sektorn själv kan hantera frågan skulle man ha följt dess uppmaning och höjt basanslaget mer.

Med ovan skildrad situation framför ögonen känner sig nog många forskare frustrerade – civilministern Ardalan Shekarabis idé om att begränsa New Public Management har uppenbart inte tagit sig fram till utbildningsdepartementet, där metoden fortsätter att spira och gro. Finns det någon lärdom att dra? Jag tycker att det faktiskt finns anledning för reflektion om vår egen professionella praktik. Vi borde försöka ta tillbaka makten och själva bestämma vad vi ser som god professionalitet, snarare än att bara respondera på statens skiftande styrmekanismer. Detta är inte lätt eftersom även vi forskare måste bryta mot rådande idéer och våga diskutera vad som utgör bra forskning med samverkan som en integrerad del. Att vi måste göra det i ett allt mer internationellt sammanhang gör saken ännu svårare men kanske också mer angeläget.

Dieter K. Müller
vicerektor vid Umeå universitet