2017-04-19 Eva Åkesson, rektor Uppsala universitet

Därför behövs internationella nätverk inom akademin

Framgångsrik internationalisering kräver samarbete. Därför har Uppsala universitet varit med och startat ett nytt europeisk universitetsnätverk i Bryssel. Onödiga hinder gör att svenska lärosäten tvingas jobba hårt för att vara en relevant samarbetspart i världen, menar rektor Eva Åkesson.

Eva Åkesson (Foto: Mikael Wallerstedt)

Eva Åkesson (Foto: Mikael Wallerstedt)

Världen står inför en rad utmaningar. Flyktingsituation, hot mot demokrati och yttrandefrihet, utanförskap, antibiotikaresistens, klimat och hållbar utveckling är exempel där Uppsala universitet bidrar med kunskap lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Det är samtidigt frågor som enskilda lärosäten inte kan lösa ensamma; nätverk och partnerskap på den internationella arenan blir allt viktigare.

Det existerar sedan länge en global utbildningsmarknad där studenter flyttar mellan länder, och forskningen är till sin natur internationell. Det tvingar alla lärosäten att ständigt utveckla sin attraktivitet. Internationalisering handlar dock idag om mycket mer än mobilitet; arbetet har nått längre och är mer komplext och viktigare än för bara några år sedan. Det finns många gemensamma utbildningar, forskningscentra och samverkansprojekt i internationellt integrerade nätverk.

En betydande del av finansieringen av svensk forskning kommer numera från EU. Vid Uppsala universitet är det totala värdet av EU-projekt, som vi deltar i, cirka 50 miljoner euro. Även utanför Europa finns viktiga samarbeten. I Nanjing i Kina är Uppsala universitet tillsammans med ett antal andra svenska lärosäten med och bygger upp ett sjukhus med forskning och utbildning, och i Hanoi, Vietnam, har vi närvaro på campus och kontakt med såväl universitet som andra aktörer i området, för att nämna några exempel.

Denna utveckling gör att svenska lärosäten, och våra samverkanspartners, inte enbart kan arbeta i svenska nätverk: Vi måste vara minst lika aktiva på olika arenor internationellt. Hur detta bäst görs behöver varje lärosäte ta ställning till utifrån egna förutsättningar och strategier.

Vi inser betydelsen av universitetspolitiskt samarbete i Europa, och Uppsala universitet var därför i höstas med och bildade ett nytt europeiskt universitetsnätverk, The Guild of European Research Intensive Universities. Idag är vi 18 medlemmar. Syftet är att med gemensamma krafter bidra med kunskap inom viktiga framtidsfrågor. Men detta nätverk av forskningsintensiva lärosäten ger också ökade möjligheter att påverka framtidens europeiska forsknings- och utbildningspolitik på plats i Bryssel, där vi har ett gemensamt kontor. Samarbete stärker band och ökar det ömsesidiga förtroendet, vilket öppnar dörrar till utbyten långt utöver studentmobilitet.

Lunds universitet ingår sedan några år i ett liknande nätverk, Leru. Alla svenska lärosäten har egna mål för internationaliseringen och jobbar hårt för att vara en relevant samarbetspart i världen.

Att som idag begränsas och hindras av riksdagskalendern och regelkrångel innebär att vi riskerar att utestängas från möjligheterna att agera i internationella sammanhang och att vi upplevs som krångliga att samarbeta med.

Regeringens målsättning måste vara att stimulera och underlätta våra ansträngningar, inte att tala om vad som behöver göras. Att som idag begränsas och hindras av riksdagskalendern och regelkrångel innebär att vi riskerar att utestängas från möjligheterna att agera i internationella sammanhang och att vi upplevs som krångliga att samarbeta med.

Som enda lärosäte tvingades Uppsala universitet vänta med fullvärdigt medlemskap i Guilden i flera månader eftersom medlemskapet först måste godkännas av riksdagen. Detta absurda faktum förvånade våra internationella kollegor och är bara ett av flera exempel på onödiga hinder för lärosätenas ökade internationalisering. Vi har till exempel stött på orimliga hinder när vi engagerat oss i så kallade KIC:ar (Knowledge and Innovaton Communities, som utlyses av EU-organet European Institute of Innovation and Technology, EIT. De juridiska krångligheterna har varit många och snåriga. Så gynnas inte svenska lärosätens internationalisering och så gynnas inte Sverige som kunskapsnation. Här har universiteten redan för två år sedan pekat på behovet av ökad rådighet genom Stockholm – Uppsala Universitetsnätverks rapport Ökad handlingsfrihet för statliga lärosäten.

Det finns alltså många bra skäl att göra en internationaliseringsutredning, ett regeringsuppdrag där Agneta Bladh utsågs till särskild utredare i februari. Vi hoppas att utredningen inte fastnar i frågan om mobilitet. Det är viktigt att vidga perspektivet, och se utbildning och forskning i ett sammanhang. Också samverkan med näringsliv och samhälle rymmer ett internationellt perspektiv. Och framför allt: Det måste bli ett fokus på att främja, snarare än att styra, internationaliseringen i det komplexa internationella landskap vi befinner oss i.

Det bästa sättet att möta de trender vi idag ser av politisk osäkerhet, faktaresistens och kunskapsförakt är att stärka universitetens självständighet, och värna det kritiska tänkandet och en kunskapsbaserad samhällsutveckling.

Eva Åkesson
Rektor Uppsala universitet

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Mats Enlund

    Det är uppenbart att truismen "den fria forskningen måste vara fri" behöver kompletteras med att "den fria forskningen måste främjas, inte styras".
    Tack Eva för detta viktiga upprop! Eller heter det blogg numera?

    2017.04.21

  • Göran Sonesson

    Det är lätt att hålla med Eva Åkesson: visst borde svenska universitet stå mera fria gentemot stadsmakterna, som de gör i andra länder. Men samtidigt måste man undra om inte svenska universitets egna regler är så byråkratiska att redan de utestänger svensk forskning från internationellt samarbete. Om någon från ett annat land vill doktorera hos oss med finansiering från sitt eget land, så kräver svenska universitet (eller i alla fall LU) att det bevisar att det har finansiering innan de över huvud taget kan ta upp deras betyg till granskning, samtidigt som universitet i andra länder vill veta att deras student har blivit antagen, innan de lovar någon finansiering. Sedan kräver svenska universitet att studenter har anställning, inte stipendium, men i hur många länder i världen förutom Sverige existerar detta system? Även om de har lön från sina universitet, så kräver svenska universitet att denna summa är lika hög som den vi betalar till våra doktorander, men i de flesta länder i världen är detta en jättehög summa. Så svenska universitet är själva med och sätter krokben för den svenska forskningens möjlighet att påverka forskningen i andra länder.

    2017.04.21