Fri publicering allt vanligare

På grund av tekniska problem med kommentarsfunktionen publicerar redaktionen den här kommentaren från Jan Hagerlid /red

En kort intervju ger inte utrymme för komplexa analyser. Det är många bra frågor som Anders Kastberg ställer. Jag ska försöka svara lite kort på några.

Jag anser att vi under överskådlig tid behöver både den "gröna" vägen och den "gyllene". Den gröna har dock vissa begränsningar, som att vissa förlag inte tillåter den, eller kräver långa embargotider eller bara tillåter att författaren lägger ut den s k författarversionen, inte förlagets PDF. På sikt är den "gyllene" vägen den mest hållbara. Men den kräver att att man hittar bra modeller för hur det ekonomiska ansvaret ska fördelas. I dagsläget finansieras publiceringsavgifter till OA-tidskrifter för svenska forskare både från universitetsbiblioteken och från anslag från forskningsfinansiärer.

Jag tycker det vore tråkigt om man såg frågan som ett sätt från biblioteken att skjuta över kostnader. Både prenumerationer och publiceringsavgifter finansieras ju från offentliga medel avsedda för forskning, oavsett om de kanaliseras via universiteten eller forskningsråd.
Detta är en av de frågor som styrgruppen för OpenAccess.se vill ska tas upp i en nationell policy. Se styrgruppens brev till regeringen, http://www.kb.se/openaccess/om/ i högerramen, mer i detalj i bilagan.

Det finns ekonomisk forskning som visar att en genomförd OA-modell totalt sett skulle bli billigare för samhället och ge bättre spridning av forskningsresultat. I en modell med OA-tidskrifter kan en verklig priskonkurrens få utrymme vilket redan börjat bli synligt.

Frågan om de ekonomiska aspekterna av en övergång till OA har analyserats mer grundligt av bl a det brittiska samverkansorganet Research Information Network, Heading for the open road : costs and benefits of transition in scholarly communications, http://www.rin.ac.uk/our-work/communicating-and-disseminating-research/heading-open-road-costs-and-benefits-transitions-s

Research Information Network är ”a policy unit funded by the UK higher education funding councils, the seven research councils and the three national libraries.”
Man gör där en analys för 5 år framåt. Vad är mest kostnadseffektivt för att öka tillgång till vetenskapliga information? Ingångskostnader och långsiktiga kostnader? Stabilitet och påverkbarhet? Man rekommenderar bl.a. "promote and facilitate a transition to open access publishing (Gold open access) while seeking to ensure that the average level of charges for publication does not exceed c.£2000; that the rate in the UK of open access publication is broadly in step with the rate in the rest of the world"
Den samlade slutsaten är att satsningen på parallellpublicering bör fortsätta men att publicering i OA-tidskrifter långsiktigt bästa lösningen om priset hålls rimligt.

Frågan om vilka publiceringsavgifter som tas ut för open access-tidskrifter är viktig i den här diskussionen. Det cirkulerar en hel del olika uppgifter. Nu finns en aktuell och väl underbyggd undersökning av av Bo-Christer Björk och David J. Solomon som beskriver läget. (A Study of Open Access Journals Using Article Processing Charges, David J Solomon, Bo-Christer Björk, http://www.openaccesspublishing.org/apc2/,Accepted for JASIS 2012)

För det första så fastslår de att bara en mindre del av open access tidskrifterna, 26 %, som över huvud taget tar ut publiceringsavgifter.

Det globala genomsnittet för dem som tar ut publiceringsavgifter är förvånande lågt: 906 USD per tidskrift eller 904 USD per artikel.

Sedan grupperar de tidskrifterna i några huvudkategorier:
Några få prestigetidskrifter: 2000 – 4 000 USD
Ett stort antal biomedicinska kommersiella, 1 500 – 2 000 USD
”Megajournals” breda, förenklad hantering, 1000 – 1500 USD
Kommersiella inom olika ämnen, 500 -1000 USD
Sällskapstidskrifter, under 500 USD
Från utvecklingsländer, under 200 USD

Vad är då "mega journals"? Det är OA-tidskrifter som accepterar manus som vetenskapligt sunda och väl presenterade, men inte bedömer deras relativa betydelse, det får läsarna göra i efterhand
De täcker breda områden, och har en snabb och kontinuerlig utgivning
De har relativt låga publiceringsavgifter, t ex 1350 USD för PLoS ONE
De mest kända är
PLoS ONE
Scientific Reports (Nature)
Open Biology (Royal Society)
BMJ Open
SAGE Open

En bredare sammanfattning av mina synpunkter på denna fråga finns bl.a. i en föreläsning jag höll vid Göteborgs universitet den 25 oktober 2011, se http://www.slideshare.net/janhag/gu-25-okt-2011-hagerlid.

Jan Hagerlid
F.d. Samordnare för Openaccess.se (numera pensionerad)

Hej Anders,
roligt att se att OA-frågan väcker diskussion. Det behöver vi. Som du säger är det just nu mest de som är för OA som kommer till tals och vi behöver höra mer av de som är tveksamma och ser potentiella problem, som du.

Jag tycker dock att din kommentar innehåller en del vanliga missuppfattningar, som jag i min tur ska försöka kommentera här. Jag har lagt in de av dina påståenden jag vill kommentera med > i början av raden.

> Sedan har vi då open access gold, som är betydligt besvärligare. Och det förefaller vara detta som Jan Hagerlind förordar. Det är mycket vanligt att just biblotekarier förordar detta, med argumentet att det sparar mycket pengar.

Jo, jag förordar också Gold OA, och det är vanligt att man tror att en förändring av systemet skulle spara mycket pengar. Själv tror jag inte riktigt på stora penningbesparingar vid en övergång till OA. Jag tror nog att förlagen kan tjäna ungefär lika mycket pengar på en "producer pays"-modell som en "reader pays"-modell.

Nej, de tunga argumenten för OA tycker jag istället är att artiklarna blir fria för alla att läsa och återanvända för t.ex. text-mining och att en "producer pays"-modell rimmar bättre med nätets sätt att sprida information samt att vi sparar mycket arbetet om vi slipper hantera licenser och inlåsningen av artiklarna.

> Ja, det sparar mycket pengar för just biblioteken, i och med att en kostnad flyttas därifrån till någon annanstans.

För biblioteken skulle en omställning till OA spara mycket "osynliga" pengar och osynligt arbete. Ett större universitetsbibliotek i Sverige har idag en årlig mediabudget på 20-30 miljoner kronor. Till det kommer arbetskostnader på skattningsvis 5-10 miljoner kronor per år för att administrera licenser och tillgång till prenumerationstidskrifter via universitets IP-adresser och proxy-servrar.

Det är sant att motsvarande kostnader skulle dyka upp i en annan ände av systemet vid en övergång till OA, men vi betalar ju redan författarna och granskarna för deras arbete via skattsedeln, så varför inte lägga alla kostnaderna i den änden av systemet, istället för att som nu betala två gånger; både när vi producerar artiklarna och sedan igen när vi vill läsa dem?

> For forskarsamhället innebär det dock strukturella förändringar (i och med att vi ständigt utvärderas med utgångspunkt från publikationer) som är svåröverskådliga. Och de eventuella problemen som eventuellt kan uppkomma i samband med detta sopas helt under mattan, av Hagerlind och andra som pratar om "Open Access" i närmast evangeliska ordalag.

Du har rätt i att det talas lite för lite om problemen med omställningen av det vetenskapliga publiceringssystemet. Vi har liksom inte kommit dit i diskussionen ännu. Men nu tycker jag det är dags att vi börjar diskutera problem som "predatory publishers" (betalpublicering med obefintlig peer review) och annat som händer i omställningens spår.

> För att ha en så prestigefull tidskrift som möjligt så måste man ställa höga krav på manuskripten - dvs man måste refusera många artiklar.

Jag instämmer inte, detta tänk är kopplat till papperstidskrifter där man har/hade begränsat med plats eller behövde tänka på prenumeranter med begränsad tid och uppmärksamhet. I den elektroniska världen behöver man inte refusera artiklar för att garantera kvalitet. Titta bara på mega-tidskriften PLoS One, som publicerar runt 70 fackgranskade artiklar per dag och ändå har ett gott renommé.

> Men, man kan knappast ta betalt för inskickade artiklar som publiceras.

Jag utgår ifrån att du menar att man inte kan ta betalt för artiklar som *inte* publiceras. Men i en affärsmodell som baserar sig på peer-review-service till de som publicerar artiklarna skulle man faktiskt kunna börja ta betalt för själva peer-review-processen, oavsett om artikeln publiceras eller ej. Man utför ju i vilket fall som helst ett arbete som bör finansieras på något sätt. Med en per-review-avgift skulle man kanske också kunna stävja inskicks-raseriet och få ned antal artiklar som ska snurra runt och granskas i olika tidskrifter i en hierarki av fallande renommé.

> De publicerade artiklarna måste bekosta granskning och hantering även av refuserade artiklar.

Så behöver det alltså inte vara. Man kan ta betalt för arbetet med de refuserade artiklarna, se resonemanget ovan.

> Så, antingen blir det mycket dyrt att publicera i de bästa tidskrifterna (siffror som nämns är mellan 5000 euro och 10000 euro per artikel för de allra bästa tidskrifterna)

Jag har aldrig hört talas om så höga siffror. 3000 euro är det högsta jag hört talas om. Har du något exempel på en tidskrift som skulle vilja ha 10000 euro för att publicera en artikel?

> och bara de med mycket god forskningsbudget kan publicera där.

Det är riktigt att vi behöver diskutera frågan om finansiering av publiceringen för de som bedriver ofinansierad forskning. Just nu kan detta oftast lösas med parallellpublicering (green OA), men vid en övergång till ren golden OA behöver detta problem få en lösning.

> Alternativt så måste förlaget sänka kraven, och publicera fler artiklar av sämre kvalitet. I sådana fall har vi en nedåt riktad press på kvalitet.

En tidskrift som sänker kraven undergräver sin egen renommé, precis som i den gamla prenumerationsbaserade världen där en tidskrift som får svårt att fylla häftena också kan frestas att fylla ut häftet med artiklar av lägre kvalitet. Detta har varit relativt självreglerande förut och borde alltså kunna vara det även i ett system där producenten betalar publiceringen.

> Ska Vetenskapsrådet lämna carte blanche till till forskare med löpande anslag att de får publicera hur mycket de vill, och VR kommer att betala? Det är inte en hållbar lösning för VR.

Efter vad jag förstår finns det inga forskare med "löpande anslag" från VR. Man söker pengar för forskningsprojekt och när man söker projektmedlen får man lägga in beräknade kostnader för den OA-publicering som VR numera kräver.

> Får forskare med modesta anslag, till exempel pensionerad forskare, överhuvudtaget publicera?

Forskning av emeriti och annan ofinansierad forskning är ett av problemen med omställningen, som behöver diskuteras och hanteras, precis som du mycket riktigt säger i slutet av din kommentar.

Ulf Kronman, samordnare av programmet OpenAccess.se

Tyvärr är detta ännu en i mängden av onyanserade inlägg om Open Access. Och som vanligt blandas begreppen ihop.

Först och främst, "Open Access" kan betyda många olika saker - vilket långt ifrån alla har förstått. Till att börja med brukar man kategorisera det med de två huvudfårorna "open access green" (parallelpublicering i "öppet arkiv" samtidigt som tidskrifterna fortfarande finansieras via prenumerationer) och "open access gold" (en förändrad ekonomisk modell där debitering sker för att publicera en artikel, istället för att för att läsa).

Open Access Green är relativt okontroversiellt, men det finns frågetecken när det gäller patentfrågor och liknande. I många fall blir "embargoperioder" nödvändiga, men dessa problem kan troligen lösas. Open access green kan förmodligen forskarsamhället enas om, men det förändrar då inte att vetenskaplig publicering fortfarande finansieras via prenumerationer.

Sedan har vi då open access gold, som är betydligt besvärligare. Och det förefaller vara detta som Jan Hagerlind förordar. Det är mycket vanligt att just biblotekarier förordar detta, med argumentet att det sparar mycket pengar. Ja, det sparar mycket pengar för just biblioteken, i och med att en kostnad flyttas därifrån till någon annanstans. För forskarsamhället totalt sett så är det inte alls givet att det blir en besparing; det är i själva verket inte ens troligt. På ett eller annat sätt så måste vetenskaplig publicering finansieras. Open Access Gold innebär inte minskade kostnader - det innebär en annan ekonomisk modell. För förlagen spelar det troligen inte så stor roll (man kan notera att Springer Verlag idag är världens största aktör inom Open Access). For forskarsamhället innebär det dock strukturella förändringar (i och med att vi ständigt utvärderas med utgångspunkt från publikationer) som är svåröverskådliga. Och de eventuella problemen som eventuellt kan uppkomma i samband med detta sopas helt under mattan, av Hagerlind och andra som pratar om "Open Access" i närmast evangeliska ordalag.

Det finns många olösta problem. Ett är hur kvaliteten förändras. Med Open Access Gold finns det två incitament som går i olika riktning. För att ha en så prestigefull tidskrift som möjligt så måste man ställa höga krav på manuskripten - dvs man måste refusera många artiklar. Men, man kan knappast ta betalt för inskickade artiklar som publiceras. De publicerade artiklarna måste bekosta granskning och hantering även av refuserade artiklar. Så, antingen blir det mycket dyrt att publicera i de bästa tidskrifterna (siffror som nämns är mellan 5000 euro och 10000 euro per artikel för de allra bästa tidskrifterna) och bara de med mycket god forskningsbudget kan publicera där. Alternativt så måste förlaget sänka kraven, och publicera fler artiklar av sämre kvalitet. I sådana fall har vi en nedåt riktad press på kvalitet.

Ett annat problem är vem som ska betala, och vem som ska besluta om en artikel får skickas in till publicering. Ska Vetenskapsrådet lämna carte blanche till till forskare med löpande anslag att de får publicera hur mycket de vill, och VR kommer att betala? Det är inte en hållbar lösning för VR. Ska fakulteter lämna sådana garantier+ Det går knappast heller. Ska en dekan, eller en prefekt bestämma vem som publicera och vem som inte får det. Får forskare med modesta anslag, till exempel pensionerad forskare, överhuvudtaget publicera?

Detta är bara några av alla de besvärliga frågorna som följer med Open Access. Det är möjligt att man kan finna lösningar på många av dessa problem. Men de diskuteras inte alls. Det enda vi ser är uttalanden, som detta av Hagerlind, om vilken paradistillvaro vi går mot, när vi med stora skygglappar springer huvudstupa in i kaninhålet Open Access. Detta är ytterst oroväckande för forskarvärlden.

En mening i intervjun kom ut lite annorlunda än vad jag avsett. Man skriver om bedömningsprinciper och PLoS: "Redaktionen väljer inte ut det allra bästa utan lägger ut allt som håller en acceptabel vetenskaplig kvalitet." Här låter det nästan som man undviker att ta in det allra bästa, men så är det inte. Det vore bättre att säga att tidskriften PLoS One (inte de övriga PLoS-tidskrifterna) har principen att inte vid den redaktionella granskningen bedöma hur viktig en artikel är för respektive forskningsfälts utveckling. Det avgörs i efterhand av forskarna genom den bedömning de gör av artikeln genom citeringar och på annat sätt. Vidare är inte heller PLoS One begränsad till ett forskningsfält utan är mycket bred. Den är pionjären för vad som kallas "mega journals" och har fått efterföljare av en rad andra bl a Nature reports.